Redan under antiken talades den om tragediernas förlösande av männsikans inre. Aristoteles kallade detta för katharsis och menade att den överväldigande känslan av spänning, sorg, förakt o.s.v får oss att glädjas åt det vi har och lämnar oss i efterhand med en vilja att leva. Som att födas på nytt.

Men så är vi alla olika också. Ditt katharsis kan vara helt olikt mitt men ändå ha liknande frigörande effekt. Vissa föredrar krigsdokumentärer, somliga vill förfäras över reality-TV och andra vill leva sig in i en övernaturlig värld. Same shit different name liksom!

Jag och min livskamrat följer sedan en tid tillbaka serien The Walking Dead, med mäkta spänning och entusiasm bör vi tillägga. Efter ett avsnitt av blod, död och zombievirus, kan jag känna att jag lever i den bästa av världar:

-Nog kan man känna sig missnöjd med småsaker här i livet, men vi behöver då inte uppleva en zombieapokalyps! tänker jag, eller -Guuu så bra vi har det som slipper leva på flykt och att våra släktingar och vänner inte vill äta våra hjärnor. Och därmed är jag förlöst.

Nu är även en ny Hellraiser på gång och Paranormal Activity 3 går på bio så jag har mycket att se fram emot.

Dagarna spenderas just nu med att sopa ihop de efterblivna resterna av det vi kallar för vardagsliv: Jag har diskat, tvättat och sopat upp allt som vi inte har haft tid med att ta hand om de senaste fem veckorna. Det vill inte säga lite!

Jag har faktiskt inte kikat in på Bloglovin alls den senaste veckan, därav tystnaden i kommentarfälten.

Men kära vänner - I will rise again! som en ståtlig fura i vindpiskat lingonsnår!!

Det har varit superroligt att lära känna en massa nya fina och inspirerande elever. Jag kommer verkligen att sakna både eleverna och personalen på den skolan.

Men VFU-veckorna sliter på mig som vanligt. Jag orkar inte riktigt med ett heltidsarbete samt egna studier och familjeliv på samma gång. Jag kommer troligtvis aldrig jobba heltid. Det vill jag inte, det är inte värt det! Jag lever hellre lite fattigare för att få leva för livet istället för att leva för jobbet.

Nu ska jag ta mig en sista kopp med kaffe innan det bär iväg till bussen.

Nu har jag lyckats skrapa ihop ett poem till Tomas T.

Ett funderande svar till Tomas ...

 

Precis som vi brukar säga om gamla hundar

att de inte kan lära sig sitta,

dömda att stå upp i evighet

eller åtminstonde så länge benen bär dem.

Och den enda anledningen:

de kan inte förmå sig att sitta ned,

pusta ut och andas och låta livet vila ett tag.

 

På grund av ålderdomen eller på grund av något annat

räds vi att blicka längre inåt än näsan räcker.

Rädslan för att valv bakom valv öppnar sig inne i oss

för att de sedan rasande ska falla över våra huvuden

i all oändlighet.

Att aldrig bli färdig -

Hissnande och klaustrofobiskt

och oändligt.

 

 

Alla ord känns överflödiga. Bilderna får tala för sig i detta fall :)

Skoljoggen gick bra, men jag sprang bara någon kilometer eftersom jag hamnade med pratglada elever som ville snacka om allt mellan himmel och jord, och jag tänkte -Det är väl ändå för deras skull jag är här! Så jag gick med dem istället.

Nu i helgen skulle min pappa komma och hälsa på. Han skulle hämta upp morsan som hade varit här under fredagen och stanna en sväng för att träffa lillen. Men på vägen upp fick han yrsel, tappade han känseln i halva kroppen och tappade kontakten med vänstra handen, så det blev till att åka ambulansen in på akuten istället. På akuten bedömde de hans tillstånd som en liten stroke och han fick ligga kvar på sjukhusets strokeavdelning. Det känns läskigt. Jag är ändå glad att han fick en varningssignal som var så pass lindrig, för det kunde ju varit värre med tanke på att han körde bil på E4an när det inträffade.

Ja, som ni kanke förstår har jag överhuvudtaget inte funderat över att blogga, arbeta med skolan eller tvätta. Allt har legat i dvala här hemma.

Skolan som jag praktiserar på har skoljoggen idag. Jag behöver inte vara med eftersom jag kan förlägga mitt egna arbete på den tiden, men jag tror banne mig att jag ska göra upp med mina gamla skoljoggen-demoner!

Om jag överlever rapporterar jag kanske på lördag om hur det gick!

Ni som har hängt med ett tag kanske minns min stolhylla som jag gjorde av en gammal sprucken stol.

Nu har jag tagit in båda stolhalvorna från balkongen och satt upp dem på väggen i vardagsrummet!

Den ena fick bli en lamphylla för min fina glaslampa. Jag har varit rädd att lillen skulle välta den över sig när den stod länger ner, men nu når han den inte och sladden är fastspikad med sånna där plastiga sladdhållare (jag vet inte vad det heter).

Den andra stolhyllan fick bli en liten bokhylla..

Det kanske hade varit vackrare med ett gäng gamla, inbundna böcker istället för pocketböcker, men det får duga så länge! Synd att jag har århundradets fulaste tapeter :P

Medan lillen sov sin efter-lunch-lur har jag:

• Lagat balkongdörren
• Flyttat en hylla från balkongen till TV-rummet

(Jag älskar min skruvdragare!) :D

• Skördat tomater
• Källsorterat lite
• Torkat golvet under lillens matplats