dumt!

Jorå, så har man bränt sig. Jag brykar faktiskt vara duktig på att smörja in mig (hudtyp 1-2 får liksom inte glömma sånt). Fy fasiken vad dumt av mig att missa axlarna som man i regel blir mest bränd på!

Besviken på mig själv! :(


Halva sanningen om om mitt ynk och min toalett

Jag är sjuk. Just nu är det ändå ganska okej, men i måndags var det riktig hardcore-influensayrsel och smärta i varenda kroppsdel. Det kändes som att det gjorde ont i bindväven när jag skulle ta på mig strumpbyxor. Jag var tvungen att lägga mig ner på golvet (kunde inte hålla balansen och var svinfärdig) när jag skulle in till köket för att ta Alvedon. Åh denna köld! att vara kall inne i märgen trots att man kan känna att det inte alls är kallt i lägenheten.

Anyways, nu när jag har berättat om hur sjuk jag har varit så kommer jag till det riktiga inlägget:

Jag hade tänkt att skriva ett ynk-inlägg när jag väl är på bättringsvägen. I detta ynk-inlägg jag skulle beskriva hur ynklig jag känner mig. Till detta ynklliga inlägg skulle jag ta en ynklig bild på mig själv för att visa hur ynklig jag såg ut: Mitt trassliga hår och feberglansiga ögon med tillhörande påsar av misär hängandes under dem.

För att vara säker på att jag lyckades visa min äkta ynkliga sida ställde jag mig och tittade ynkligt in i badrumsspegeln - Man måste ju få med den där riktiga tyck-synd-om-mig-minen, eller hur? och då måste man veta vad man gör innan man tar fotot.

Men vad hände?!


Just det! Jag missade mig själv så fullkomigt brutalt att det bara blev en bild på mina toalett-pinupbrudar.

Jag hade verkligen inte energi nog att ta fler foton. Det var lika bra att det blev pinupor istället för ynk kan jag känna - Då får ni njuta av den finaste delen av vår toalett och slipper min ynkliga uppenbarelse.

Skoljoggen

Hugaligen vad jag inte gillade skoljoggen när jag gick i skolan. Det var nog självaste idrottsidén som jag vantrivdes med i överlag: Är man en person med överjävligt taskigt bollsinne, en person med motorik som inte riktigt har kontakt med hjärnan och ett flås som ger nära-döden-upplevelser efter 200 meter, då kan man inget annat än att vantrivas i idrottssammanhang.

På skoljoggen fick man gå i sin egen takt ifall man ville, men jag kände ett oerhört mindervärdighetskomplex välla upp inom mig när alla hurtiga skolkamrater raskt traskade, eller sprang, förbi mig.

Skolan som jag praktiserar på har skoljoggen idag. Jag behöver inte vara med eftersom jag kan förlägga mitt egna arbete på den tiden, men jag tror banne mig att jag ska göra upp med mina gamla skoljoggen-demoner!

Om jag överlever rapporterar jag kanske på lördag om hur det gick!

The Beast

I dagsläget väger jag "the number of the beast"


...sexhundrasextiosex kilo alltså, höhöhö ;D

Skam på P1

Här kommer ett radioprogram till som jag vill rekommendera!

Det var ett tag sedan jag hörde det här avsnittet av Oförnuft och Känsla som sänds på Sveriges Radio P1 och jag fann det mycket tänkvärt, särskilt då jag själv försöker att kämpa mot skammen att vara svag - att känna skuld över att behöva be om hjälp och att kampen mot "ensam är stark-principen".

Det handlar om skammen att vara svag, behöva be om hjälp eller att tycka synd om sig själv. Skammen som det lilla barnet känner, det barnet som alltid stannar kvar inom oss trots vårt fysiska åldrande.



Eller som det står på hemsidan för programmet:


Halkar vi på en isfläck är vår första tanke inte ”har jag skadat mig”, utan ”här gäller det att snabbt ta sig upp igen innan någon börjar stirra”. Vi skäms. Ibland kan skammen ta över hela livet. Författaren Charlotte Rudenstam dolde en våldtäkt, för att hon själv skämdes så mycket. Hör om kvinnan vars tunnhårighet gav henne problem på bussen. Och så skäms vi över skämten som spårat ur. Studiogäst är författaren och journalisten David Lagercrantz som har ett speciellt förhållande till skam. I pappa Olofs familj var skammen en dygd.

Ögonflimmer

Plötsligt fick jag ögonflimmer.

Innan värken sätter in ska jag försöka visa er hur det ser ut genom photoshoppad bild på min son.


Ungefär så ser det ut. Nu måste jag springa och ta mina mediciner innan det är försent! På återseende.

Monstret

Nej, jag kan tydligen inte hantera sånt här!

När mina föräldrar kom förbi härom dagen hade de med en STOR chokladbit. Ja, det var en riktigt stor choklad - en ultramegastor toblerone!

Och jag som ska försöka hålla igen på socker...
Morsan sa något om att man kunde ta en liten bit om dagen, och visst fungerar det för personer som kan lägga band på sig!

Jag kan inte.
Jag kan inte låta bli!!

Chokladen måste nästan tvångsmässigt ta slut. Jag kan inte känna mig fri från dess grepp om den inte är uppäten! Det spelar ingen roll hur mätt jag blir, det går inte att sluta när jag väl har börjat. Eller.. jo, jag kan sluta om jag verkligen stålsätter mig, men det är svårt.


Det är anledningen till varför jag undviker socker. Jag har redan ätit upp halva och vill ha mer trots att jag mår illa när jag tänker på det.

Många säger att man måste kunna unna sig lite gosaker och jag håller med iband, men "lite gosaker" finns inte riktigt i min värld - det ska vara allt eller inget!

Alla har vi våra gränser när det kommer till missbruk (jo, jag kallar det missbruk för det är inte normalbruk när det inte finns någon måtta). Jag klarar av lätt sötade saker, som en bit riktigt mörk choklad,  men när det kommer över en viss gräns slår det slint och begäret tar överhand. Jag kan känna det tydligare nu när jag inte brukar nikotin längre -  Förut kunde jag bryta av känslan med en snus. Nu har jag bara kaffet kvar att förlita mig på.

Jag förstår att det är svårt att förstå om man varken har något beroende att tackas med, har tendenser till att hetsäta eller på något annat sätt har behov att dämpa den gnagande känslan av att något fattas inom sig.

Idag ska jag motstå frestelsen, det har jag bestämt! och imorgon skickar jag chokladen med sambon när han åker till jobbet så att jag slipper se den.

Inte sockerfri på långa vägar!

Jag kan ju meddela att jag under midsommarhelgen inte har varit sockerfri på långa vägar. I morse (som egentligen var vid lunchtid) åt jag kanelbullar och drack kaffe till frukost.



Min stackars mage, som inte längre är van vid socker och vetemjölsbaserade produkter, står nu ut som en ballong och den mullrar och bubblar av missnöje. Men jag vägrar hänga läpp! Jag har njutit av varenda tugga och det betyder inte att jag behöver fortsätta så här när jag kommer hem igen. Det känns dock lite surt att jag kommer att behöva genomlida en veckas sockerabstinens innan jag är tillbaka i normala blodsockerförhållanden igen.

Det är väl bara att bita ihop antar jag.

Bihåleinflammation

Idag känner jag mig ganska säker på att jag har bihåleinflammation. Fy faen vad det värker i ansiktet!

Tydligen är det bara att vänta ut det för man ger inte antibiotika om man inte har varit sjuk upp mot två veckor. Jag vill lix inte ha antibiotika så det spelar ingen roll!

Jag började iallafall att fundera över hur smittsamt det är så jag kollade upp det på 1177.se och det ska tydligen inte vara annat än en vanlig förkylning som blir långdragen och att man har känsliga bihålor - Då blir det en inflammation.

Man kan göra föjlande saker för att kurera sig själv:
  • Andas in vattenånga, det förtunnar slemmet.
  • Avsvällande nässpray, men inte längre än i tio dagar. Men kom ihåg att detta påverkar enbart nästäppan, inte inflammationen!
  • Hålla sig borta från kraftigare temperaturskiftningar (ingen bastu+isvaksbad alltså)
  • Receptfri kortisonspray fungerar genom att ta ner inflammationen något.
  • Röra på sig ute i friska luften, men måttligt så att man inte överanstränger sig.
  • Sova med huvudet högt.
  • Behandla eventuella allergier i näsa/luftvägar ifall man är allergiker.

Anyways. Jag var lite fundersam över ifall lillen kunde bli smittad och få bihåleinfammation han också. Till min lättnad stod det så här:

Hos nyfödda är käkhålorna inte större än ärtor. Pannhålan saknas så gott som helt och silbenscellerna är små. Därför får små barn sällan bihåleinflammationer som behöver särskild behandling. I takt med att man växer blir även bihålorna allt större och når sin slutgiltiga storlek under puberteten.

Fass.se skriver även att det är mycket ovanligt att barn under 7-8 års åldern får bihåleinflammation, men på Apoteket.se skriver de 4 års ålder, så man får väl tänka på det där med åldern som lite varierande.

Nu är min lillgrabb inte direkt nyfödd, men eftersom han är så pass liten fortfarande så är även risken ganska liten. När det gäller lite äldre barn (alltså "icke-bebisar") med bihålehinflammation ska man vara uppnärksam på är ifall det blir rött och svullet kring ögonen (eller ena ögat) i samband med förkylning. Då ska man uppsöka sjukvården.

Okej, då vet ni det! Så typisk mig att hamna i den här lärarinnerollen :P

Det mesta av infon kommer ifrån 1177.se och det är även därifrån som jag har lånat bilden.

Ni ska jag sitta hemma och kurera mig ;)

Kram på er!

Tyck synd om mig är ni snälla :(

Det är ingen fantastisk dag direkt.

Det känns som att jag har tjock massa i halsen som pulserar i diffus smärta och smakar blod. Alla leder är ömma och bihålorna spränger.

Jag har sällan feber. När jag väl har feber brukar den inte vara särskilt hög, ungefär en grad över min normaltemp. Idag ligger jag på 38 grader och jag känner mig fånig över att jag blir så utslagen av det.

Hoppas bara att lillen inte blir smittad av mig - Han har varit sjuk nog för ett halvår framöver kan jag tycka.

Men om jag ska försöka att vara lite posititiv! Jag har något härligt att dela med mig av! Härligt för mig iaf.

Jag har lyckats bli av med ca 7 kg sedan detta inlägg!! Nu räknas jag bara som "smått överviktig" enligt BMI. Men mitt midjemått är fortfarande inte vidare hälsosamt :P men det beror nog på att jag inte har tränat magen något alls (!!) sedan lillgrabben föddes. Något som har blivit platt är dock rumpan - den har nog inte varit så här intentsägande på evigheter :P

Jaja, det går då åt rätt håll.

Läkarbesöket

Besöket hos allmänläkaren gick som förväntat.

Detta är vad jag förutspådde:

Läkaren -Ta dina mediciner! Jag skriver ut lite till åt dig... näe inte behöver väl du träffa någon specialist! vad ska det ge?! Men du kan få träffa vår eminenta kurator (=en medömkande medelålders dam som tycker synd om dig). Har du förresten provat att ta två Alvedon istället för en?


Detta är vad som hände:

Jag berättar först i stora drag varför jag är där. Samtalet fortskrider ungefär på detta vis..

Läkaren -Ta dina mediciner och satsa på att sluta helt med amningen. Näe, du behöver inte träffa någon specialist men du kan få komma till någon av våra kuratorer eller vår psykolog.

Jag - Jag har migrän flera gånger i veckan och nästan alltid värk i nacken, axlar och kring pannan...

Läkaren - Har du testat att ta två Treo? Gör det!

Jag - Mjaa, jag har tagit det förr men jag slutade eftersom jag har lätt att få magkatarr. Treo är väl inte så bra för magen, eller hur?

Läkaren - Ingen fara om man tar dem sällan.. så ta dem du!

Jag - (tänker) undra just vad "sällan" betyder för honom... jag sa just att jag hade ont i princip hela tiden!

Läkaren - Bra, då säger vi så! och jag kontaktar någon av de samtalskontakterna vi har här...

Jag - jag är inte ute efter någon samtalskontakt! Jag vill ha mina diagnoser ställda en gång för alla så att jag slipper halvgjorda genomgångar varenda gång jag blir dålig.

Läkaren - Nee.. jag tror att vi gör så här att du får någon att prata med.. och så höjer vi medicinen och så slutar du med amningen..

Jag - Okej, tack då..

Läkaren - Ja, ha det så bra! ring om du behöver dina recept förnyade.


Inte helt olikt det jag förutspådde, heller hur?

Jag fick telefonnummert till vårdcentralens psykolog. Jag har haft henne förut och gillade henne inte något vidare men jag får väl ge henne en chans till.

Det kan dock förarga mig att jag skjuts runt i samma hjulspår hela tiden. Om tre år har jag har varit behandlad inom psykiatrin i halva mitt liv (HALVA LIVET!) och de kör fortfarande med samma fruktlösa metoder som jag lärt mig utantill för länge sedan. Det känns lite bittert till smaken.

Jaja, ny dag och nya tag!

Tredje dygnet med migrän

Nu är jag inne på mitt tredje migrändygn. Jag har pepprat mig med diverse kemikalier för att orka ta hand om lillen och så länge jag medicinerar går det bra. Jag måste ta flera olika värkmediciner eftersom jag har en kombinationsvärk med spänningshuvudvärk, nackvärk och migrän på samma gång:

5o mg Sumatriptan var 12e timme mot migränen
2x500 mg Paracetamol och 4x25mg Diklofenac var 6e timme mot spännings- och muskelvärken.

Bildkälla: National Headache Fondation

Jorå, jag fungerar så länge jag får medicinera. Lillen håller på att gå i småbitar av längtan efter amningen, men jag får väl se detta som en bra anlednig till att vänja av honom de små snuttstunderna.

Jag vill tillägga att jag faktiskt inte pillertrillar på detta vis särskilt ofta, bara när inget annat hjälper :P

Nu ska jag försöka sova lite till. Förhoppningsvis kommer SaraLovisa på lunch senare idag, men hon verkar också haft några tröttsamma timmar så vi får väl se om hon orkar.

Tjao!

damit! :(

Faen också! Jag skulle aldrig kollat upp min BMI!!

Varför kollade jag upp det för? det var ju det dummaste!! Det var ju bara en självdestruktiv handling som inte leder till något annat än att jag vill gå och lägga mig under tänket för alltid. Någon som vill sitta barnvakt? jag hade nämligen tänkt att gå in i en dimma av apati. Nu mår jag typ lika bra som en bajskorv.

Jaha, det blir väl bara vatten idag då!

Inte har jag någon jävla bildkälla heller, men det skiter jag fullkomligt i för nu är jag sur!


Joo, jag ska självklart äta annat luft och vatten idag och det var bara ett självironsikt och dåligt skämt att jag tänkte gå in i apati. Men jag är sur och less på mig själv.

Ring mig inte! jag tänker inte svara!

Ta sig ett återfall kanske?

Idag efter att  jag och lillen hade varit på BVC skulle vi bara svänga in på affären för att handla lite avokado och sallad som jag skulle ha till lunch.

Plötligt fann jag mig själv dreglandes framför naturgodiset och jag var på god väg att inhandla mig en drös med chokladindränkta nötter.


Mmm.. jag love it!  bildkälla

Det var som om allt jag lovat mig själv var bortblåst - som att det aldrig existerat något annat än jag och chokladen! Men efter någon sekund kom jag på att min kropp faktiskt har sockerförbud! och vet ni vad jag tänkte då?

Ingen behöver ju få veta! Jag behöver inte berätta det för någon.
Jag KAN äta socker ifall ingen ser på!!

Haha, ja jag vet - Det är väl ingen som bryr sig ifall jag hetsäter choklad! Jag har ju slutat med socker för min egen skull så det skulle ju inte ge något att äta chokladen i hemlighet.

Surt sa räven. Muttrande tog jag en skopa pistagenötter istället (jag är mäkta förtjust i dem med) och jag svor bittert över det faktum att det inte skulle få bli någon chokladfrossa för mig idag heller.

Att sluta med socker är det TRRRÅÅÅKIGASTE jag någonsin tagit mig för!
Bara så ni vet!

Humörssvängning

När jag vaknade i morse mådde jag verkligen pyton. Utan underdrift kan jag påstå att jag kände mig ordentligt sjuk och bakis. Jag hade dock varken druckit alkohol eller dragit på mig någon förkylning.

Jag hade glömt att ta min medicin.

När jag glömmer att ta medicinen börjar jag att kallsvettas, tappar balansen, får huvudvärk (får iof huvudvärk av allt), blir fysiskt illamående och blir ett emotionellt nervvrak. Jag hann skrika av raseri på min snälle, snälle, snälle sambo fem gånger under den första halvtimmen och började nästan storgrina mitt i alltihop.. för att han pratade med mig.

Nej, jag ville såklart inte dö på riktigt, det var mer bildligt talat...typ.

Dessutom skulle mina föräldrar komma förbi efter att de hade städat ur brorsans lägenhet. Det kunde inte komma mer olägligt (tyckte jag just då) och planerade att ligga i sängen och låsa sovrumsdörren för att slippa umgås.

Jag tog snällt mina mediciner och drack mitt livsviktiga morgonkaffe. Åh fyy vad illa jag mådde av kaffet! jag ville bara kräkas på köksgolvet. Migränkänningarna började att krypa sig närmre och jag stoppade därför även i mig tabletter mot det.Så! då var jag fylld av kemikalier och koffin från topp till tå!! Men jag fortsatte att muttra över hur mycket livet sög och att jag inte ville någonting, inte någonting alls!

Men sakta och säkert blev jag mindre yr, mådde mindre illa och när mina föräldrar dök upp lyckades jag (hör och häpna) klä mig.

Jag märkte inte av "humörssvängningen" särskilt mycket när den väl infann sig, men nu på kvällskvisten har jag varit på ett strålande humör! Och vet ni vad jag gjorde?! Jag crosstrainade i 20 minuter!! Jag som bara kunde stå på den där maskinen i tre minuter för två veckor sedan...


Jag blev mäkta imponerad med tanke på hur jag hade mått tidigare under dagen.
Som förbytt, såsom natt och dag!

Håret växer tillbaks!

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur jag började tappa hår efter graviditeten (det inlägget finns här). Nu har i alla fall håret börja att växa tillbaks. De djupa vikarna som jag hade fått ovanför tinningarna är nu täckt av 1-2 centimeter fjuniga hårstrån. Äntligen!
.

Jag måste dock påpeka att jag fortfarande tappar mycket hårstrån när jag tvättar håret, men huvudsaken (!) är den att det faktiskt kommer nya strån så att man inte blir helt flintis. Ser ni den ljusare delen ovanför tinningen på bilden? där saknades håret tidigare.

130 ml antikroppar i slasken!

När jag för någon dag sedan hade migrän var jag tvungen att ta migränmedicin. Jag har verkligen försökt undvika migränmedicinen så långt det går, dels för att den är så förbaskat dyr men även för att jag inte får amma på 12-24 timmar (tid beroende på vilket märke jag tar). Men efter tolv timmars värk tog jag en tablett.

Det svåra är inte att jag måste pumpa ur mjölken, det är ju inget märkligt med det, men jag tycker att det är jättesvårt att kasta mjölken! Eftersom jag inte har haft så överdrivet mycket mjölk till lillen så har jag velat att han skulle få allt jag bara kan ge honom. Även om han inte blir mätt på mjölken så kan han ju i alla fall få i sig mina antikroppar... och ta i trä, men han har faktiskt inte varit sjuk bortsett från lite kusar i näsan.

Men nu var jag alltså tvungen att kasta mjölken eftersom sumatriptanet från medicinen går över i mjölken. Huuuga vad det tar emot att slänga alla dessa antikroppar under tolv timmars tid!

130 ml antikroppar i slasken!

Sedan blir lillen så förvirrad när han inte får snutta, för öven om jag ger honom mer mat så är han ju van den närhet som amningen ger. Jag tycker så synd om honom för han så tydligt visar att han vill ammas men han inte får. Jaja, migränen försvann ju åtminstone.

migränhelvetet

Fanskapet migrän är här igen! Jag brukat tycka att hat är ett allt för starkt ord när man ska beskriva sådant man tycker illa om... men inte i det här fallet. Jag HATAR migrän!
Nu har jag haft värk i ett dygn. Jag tog två alvedon och en ipren (något jag lärde mig när jag låg på BB med lillen) men det hjälper inte ett dugg.


Sedan har jag sovit (drömde om migrän och starka strålkastare). När jag vaknade var värken värre. Jag tog min migränmedicin och migränvärken försvann. Nu är det bara den där förbaskade muskel-/spänningshuvudvärken som sitter fastklistrad på nacke, axlar och tinningar.

Ibland önskar jag att man kunde lokalbedöva hjärnan - det hade liksom varit skönt när man får smärtor av att tänka...

smärtan i kroppen

Igår var jag till en sjukgymnast eftersom jag har så förskräckligt ont i (det jag trodde var) svanskotan. Jag fick ont när jag var i vecka 15-16 under graviditeten och sedan dess har jag haft ont. Jag kan sitta men har mycket svårt att resa mig upp från sittandes när jag har som ondast. Sjukgymnasten skrattade åt mig och sa att det inte alls var svanskotan som jag hade ont i utan istället var det rester från foglossningen.


Tydligen var ena benet kortare när jag låg ner och det skulle betyda att jag snedbelastade kroppen på grund av den gamla foglossningen. Förvirrande, jag förstod inte vad han snackade om men det var en massa om ligament och om spända muskler på högra sidan av kroppen. Sedan vred han på mig så att det knakade i hela kroppen... sedan sa han att jag var botad! Jahaa, det gick fort...

Nu har jag om möjligt ännu ondare, men det kanske blir bättre framöver.

Sedan var jag till arbetsterapeuten på grund av Morbus de Queirvain som tydligen är ganska vanligt att man får när man sköter barn.
Klicka för större bild

Det blir en inflammation nedanför tummen, det blir trångt och så gör det ont. För detta fick jag en mycket opraktisk handskena som jag ska bära dygnet runt i minst tre veckor. Om det inte blir bättre så får man en kortisonspruta också. I värsta fall får man operera, men det tror jag är ganska ovanligt.

Ja, efter nyår hade jag tänkt att bli frisk, sund och stark. Jag tänkte börja träna och gå ner 14 kg av mina resterande gravidkilon...  så vi får väl bara hålla tummarna att smärtorna är borta vid det laget!

sockerstopp

Efter dessa gobitar blir det sockerstopp! Jag looovar att avgifta mig från sötsaker - börjar imorgon. När jag väl hamnar i sockerträsket så brukar jag sitta där ganska rejält. Det brukar krävas total avhållsamhet tills det lugnar sig och efter det blir det till att hålla sig till ett begränsat sockerintag. Sockerberoende är förjäkla opraktiskt! Dels går man i konstant sötsug och dels mår man illa av de hemska blodsockerfallen man kan få. När jag får blodsockerfall brukar jag i värsta fall få migrän. Imorgon är jag redo. Imorgon blir det sockerstopp i min kropp!

Tidigare inlägg
RSS 2.0

Följ min blogg med Bloglovin