midsommarkonsert & slempropp
Som sagt har jag haft oregelbundna förvärkar i en vecka och jag har varit lite grinig över att jag kanske inte skulle kunna vara med och spela med bandet på midsommaraftonen. Igår hade jag bara lite värkar under förmiddagen men de gick över efter lite värktabletter. Däremot lossnade slemproppen vilket är ett trevligt tecken, iaf. när man har kommit såhär pass långt. Jag trodde att den hade gått redan utan att jag märkt det, men den hade stannat kvar trots allt! Nu är den iaf. borta och om värkarna fortsätter att hålla i sig så kommer den antagligen inte komma tillbaks.
Min käre partner har varit tveksam över om huruvida han tycker att jag skulle spela med bandet eller inte. Jag tror inte att han förstår att bebisar inte kommer sådär helt utan vidare - Jag lär ju känna på mig om lillen/lillan är påväg...
Nu spelade jag ändå vilket känns bra. Jag hade ångrat mig så gruvligt om jag inte hade gjort det.
Här kommer lite mer bilder från veckan som har varit och från midsommar.
Min käre partner har varit tveksam över om huruvida han tycker att jag skulle spela med bandet eller inte. Jag tror inte att han förstår att bebisar inte kommer sådär helt utan vidare - Jag lär ju känna på mig om lillen/lillan är påväg...
Nu spelade jag ändå vilket känns bra. Jag hade ångrat mig så gruvligt om jag inte hade gjort det.
Det var liiite svårt att sjunga med sång-magstödet måste jag säga (näst intill obefintligt).
Nu känner jag mig nöjd med min prestation och jag tänkte att ungen skulle kunna komma nu när midsommar är avklarad! Men så idag har jag inte känt några leverans-tecken alls. Alldeles stilla.
Ja alltså, bebisen rör ju på sig och trycker sin ena fot rätt ut i högra sidan under revbenen. Men trots att jag vet att det inte är riktigt dags ännu så blir jag ändå lite besviken - Det var ju på gång ju, då ska det väl fortsätta också! Men det kan hända att det är lugnet före stormen, att kroppen vilar upp sig lite innan den fortsätter.
Här kommer lite mer bilder från veckan som har varit och från midsommar.
horisontalläge... igen :P
Natten mellan fredagen och lördagen var full av värkar. Jag gick upp ett antal gånger för att det kändes bättre ställa sig upp och röra på höfterna lite ibland. Men sömnlösheten gjorde ju inte så mycket eftersom det var bebisens antågande som gjorde att det blev på det viset, så jag var ganska glad ändå.
Eftersom värkarna hade varit täta under natten, trots sin oregelbundenhet, tyckte vi ändå att det var bäst att ringa förlossningen och höra om vi skulle ta tid på värkarna eller inte.. så jag ringde och fick genast prata med en helt hysterisk kvinna i telefonen. Jag som tidigare var lugn blev oerhört uppstressad av att snacka med denna kvinna som inte lyssnade på vad jag hade att säga - istället tog hon för givet att jag var livrädd för att föda och hon tvingade mig att profylaxandas i telefonluren med henne.
När hysteritanten sedan såg i journalen att vi bara var i vecka 36+3 sade hon:
Vid frukosten satt jag och snörvlade över att det inte var så här jag hade tänkt mig att det skulle bli! Jag och bebisen var ju laddade för det här och dessutom så var det ju inte säkert att det skulle gå vidare fort ändå!! Jag ångrade att jag hade ringt till förlossningen - Allt jag ville ha var råd och nu skulle jag få nån värkhämmande sprutjävel!
Väl framme på förlossningen fick vi prata med förlossningspersonal som var mycket lugnare än tanten jag hade talat i telefonen med tidigare. Det kändes lite bättre även om jag fortfarande var sur.
Vi fick svara på lite frågor och sedan tog de CTG som visade att bebisen mådde bra och att jag hade värkar men inte så pass att det var något akut (vilket jag redan hade förstått). Men sedan sa barnmorskan som undersökte att det ändå var lite väl tidigt fö r sådana värkar och att vi måste passera 37 hela veckor innan det slutade att räknas som prematur. Jag fick slippa bricanylsprutan ifall jag istället försatte mig i total inaktivitet veckan framöver: inget fixande, packande, tvättande, diskande eller promenerande. Helst skulle jag trycka i mig resten av mina citodon (6st/dag?!) för att sedan bara sova och äta.
Men alltså hur ska det gå?! Förra gången (vecka 30) då jag blev ordinerad "horisontalläge" höll det i fyra dagar. Det var så himla trist! Och ni som själva har upplevt en graviditet vet säkert att behovet att fixande och donande är näst intill tvångsmässigt när man börjar bygga bo.
Jag får väl ta och lugna ner mig då *suck* åtminstone till efter midsommar.
Eftersom värkarna hade varit täta under natten, trots sin oregelbundenhet, tyckte vi ändå att det var bäst att ringa förlossningen och höra om vi skulle ta tid på värkarna eller inte.. så jag ringde och fick genast prata med en helt hysterisk kvinna i telefonen. Jag som tidigare var lugn blev oerhört uppstressad av att snacka med denna kvinna som inte lyssnade på vad jag hade att säga - istället tog hon för givet att jag var livrädd för att föda och hon tvingade mig att profylaxandas i telefonluren med henne.
När hysteritanten sedan såg i journalen att vi bara var i vecka 36+3 sade hon:
Nu är det här alldeles för tidigt! Du ska komma in så vi kan ge dig en bricanylspruta!
(bricanylspruta=skjuta upp värkarbetet) Det tyckte jag inte alls om! men jag vågade inte säga ifrån.
Vid frukosten satt jag och snörvlade över att det inte var så här jag hade tänkt mig att det skulle bli! Jag och bebisen var ju laddade för det här och dessutom så var det ju inte säkert att det skulle gå vidare fort ändå!! Jag ångrade att jag hade ringt till förlossningen - Allt jag ville ha var råd och nu skulle jag få nån värkhämmande sprutjävel!
Väl framme på förlossningen fick vi prata med förlossningspersonal som var mycket lugnare än tanten jag hade talat i telefonen med tidigare. Det kändes lite bättre även om jag fortfarande var sur.
Vi fick svara på lite frågor och sedan tog de CTG som visade att bebisen mådde bra och att jag hade värkar men inte så pass att det var något akut (vilket jag redan hade förstått). Men sedan sa barnmorskan som undersökte att det ändå var lite väl tidigt fö r sådana värkar och att vi måste passera 37 hela veckor innan det slutade att räknas som prematur. Jag fick slippa bricanylsprutan ifall jag istället försatte mig i total inaktivitet veckan framöver: inget fixande, packande, tvättande, diskande eller promenerande. Helst skulle jag trycka i mig resten av mina citodon (6st/dag?!) för att sedan bara sova och äta.
Men alltså hur ska det gå?! Förra gången (vecka 30) då jag blev ordinerad "horisontalläge" höll det i fyra dagar. Det var så himla trist! Och ni som själva har upplevt en graviditet vet säkert att behovet att fixande och donande är näst intill tvångsmässigt när man börjar bygga bo.
Jag får väl ta och lugna ner mig då *suck* åtminstone till efter midsommar.
latensfas
Jag tror att jag/vi har kommit in i det som kallas latensfasen vilket känns lite plötsligt.
Igår natt kunde jag inte sova så bra för att det värkte i ländryggen så jä*ulskt! Jag tänkte att det kanske var foglossningarna som blivit värre, eller att jag gått med tyst urinvägsinfektion (för det kändes som bäckenhinneinflamation) men jag tänkte att jag skulle ta upp det med barnmorskan på morgonen eftersom jag ändå hade en tid då. Senare började det även värka fram mot buken och jag började känna skärande smärtor omkring livmodertappen.
Väl hos barnmorskan så visade alla tester att allt var bra. Jag hade ingen urinvägsinfektion enligt odlingarna, bra blodtryck och bebisens hjärta slog som det skulle. När jag berättade om värkarna så tyckte hon att det var lika bra att kolla läget därnere. Livmodertappen hade öppnat sig två cm!! När barnmorskan sa detta så tänkte jag -Härräguu, står människan och ljuger mig rätt upp i ansiktet?! Det är ju taskigt att ljuga om sånt! sedan såg jag Jens sitta där i bakgrunden på sin stol med uppspärrade ögon och blek i ansiktet... han blev nog lite nervös :)
I allafall så har värkarna fortsatt men är oregelbundna och ökar inte i styrka, så jag antar att vi får lite tid på oss innan det är dags. Tydligen kan latensfasen hålla i sig allt från något/några dygn eller upp till tjugo dagar - det är lite olika från person till person. Vissa känner inte ens av sin latensfas.
Nu borde jag faktiskt försöka sova lite till.. jag har massor att göra i helgen!! Ingenting är fixat ifall lillpluttsingen skulle komma nästa vecka :S
God Natt/Morgon
Igår natt kunde jag inte sova så bra för att det värkte i ländryggen så jä*ulskt! Jag tänkte att det kanske var foglossningarna som blivit värre, eller att jag gått med tyst urinvägsinfektion (för det kändes som bäckenhinneinflamation) men jag tänkte att jag skulle ta upp det med barnmorskan på morgonen eftersom jag ändå hade en tid då. Senare började det även värka fram mot buken och jag började känna skärande smärtor omkring livmodertappen.
Väl hos barnmorskan så visade alla tester att allt var bra. Jag hade ingen urinvägsinfektion enligt odlingarna, bra blodtryck och bebisens hjärta slog som det skulle. När jag berättade om värkarna så tyckte hon att det var lika bra att kolla läget därnere. Livmodertappen hade öppnat sig två cm!! När barnmorskan sa detta så tänkte jag -Härräguu, står människan och ljuger mig rätt upp i ansiktet?! Det är ju taskigt att ljuga om sånt! sedan såg jag Jens sitta där i bakgrunden på sin stol med uppspärrade ögon och blek i ansiktet... han blev nog lite nervös :)
I allafall så har värkarna fortsatt men är oregelbundna och ökar inte i styrka, så jag antar att vi får lite tid på oss innan det är dags. Tydligen kan latensfasen hålla i sig allt från något/några dygn eller upp till tjugo dagar - det är lite olika från person till person. Vissa känner inte ens av sin latensfas.
Nu borde jag faktiskt försöka sova lite till.. jag har massor att göra i helgen!! Ingenting är fixat ifall lillpluttsingen skulle komma nästa vecka :S
God Natt/Morgon
en östrogenstinn dag
Mjaa.. nu kan man börja undra o
m jag inte har fått något extra stort påslag av hormoner på sistone. Ännu en emotionellt instabil dag!
Det började med att jag hade sovit dåligt för halsbrännan och för att jag hade så ont i fogarna och höfterna. Jag hade även glömt att ta min medicin så jag var lite skakis när jag vaknade (jo, det är dags att sluta helt med medisinen nu, men det är lättare sagt än gjort) och kl. 14.00 blev jag väckt av min käre karl som tyckte att det var dags för mig att äta något. Han frågade mig om jag mådde bättre idag och allt jag kunde känna var min yrvakenhet som tumlade runt i skallen, så jag svarade att det var bra!
Min bättre hälft tyckte att vi skulle äta nere på stan eftersom "..Vi måste passa på att umgås bara vi två, för det har barnmorskorna sagt" och jag sa bara "Öhhhhh jaaa det blir bra.." för att sedan fortsätta stirra tomt in i väggen.
Nere på stan var jag först på så bra humör, jag tänkte på hur fort tiden hade gått och hur fin liten familj vi kommer att bli. Men sedan när det var dags att gå ifrån bordet så kom jag inte förbi! det såg ju ut som att jag skulle kunna trycka mig mellan stolarna men det gick inte för magen var mycket större än vad jag hade föreställt mig!! Så jag fick säga åt en tjej som satt på ena stolen att hon måste kliva upp och släppa förbi mig. "Jag är lite för tjock..." sa jag och var grymt generad. Sedan när jag kommit en bit därifrån började jag att gråta.. såklart. Jag blev så upprörd över att jag inte bara kände mig klumpig och rultande, jag tvingas dessutom be omgivningen anpassa sig efter mig! Usch vad jag skämdes!!
Jag vet ju egentligen att det inte är något att skämmas för men just då var det verkligen superjobbigt och upprördheten tog mig så pass på krafterna att jag fick blodtrycksfall och fick svårt att andas.
Det började med att jag hade sovit dåligt för halsbrännan och för att jag hade så ont i fogarna och höfterna. Jag hade även glömt att ta min medicin så jag var lite skakis när jag vaknade (jo, det är dags att sluta helt med medisinen nu, men det är lättare sagt än gjort) och kl. 14.00 blev jag väckt av min käre karl som tyckte att det var dags för mig att äta något. Han frågade mig om jag mådde bättre idag och allt jag kunde känna var min yrvakenhet som tumlade runt i skallen, så jag svarade att det var bra!
Min bättre hälft tyckte att vi skulle äta nere på stan eftersom "..Vi måste passa på att umgås bara vi två, för det har barnmorskorna sagt" och jag sa bara "Öhhhhh jaaa det blir bra.." för att sedan fortsätta stirra tomt in i väggen.
Nere på stan var jag först på så bra humör, jag tänkte på hur fort tiden hade gått och hur fin liten familj vi kommer att bli. Men sedan när det var dags att gå ifrån bordet så kom jag inte förbi! det såg ju ut som att jag skulle kunna trycka mig mellan stolarna men det gick inte för magen var mycket större än vad jag hade föreställt mig!! Så jag fick säga åt en tjej som satt på ena stolen att hon måste kliva upp och släppa förbi mig. "Jag är lite för tjock..." sa jag och var grymt generad. Sedan när jag kommit en bit därifrån började jag att gråta.. såklart. Jag blev så upprörd över att jag inte bara kände mig klumpig och rultande, jag tvingas dessutom be omgivningen anpassa sig efter mig! Usch vad jag skämdes!!
Jag vet ju egentligen att det inte är något att skämmas för men just då var det verkligen superjobbigt och upprördheten tog mig så pass på krafterna att jag fick blodtrycksfall och fick svårt att andas.
Bläää-dag
Shit alltså, idag var det ingen bra dag. Jag kom på att bebisen snart anländer och att det fanns miljoner saker att göra innan dess, jag har för ont för att klara av att lyfta och bära, blir yr och får svårt att andas när jag stressar upp mig. Sedan börjar jag att grina och snyfta och så får jag dubbelt så mycket sammandragningar när jag känner mig stressad och upprörd och så går allt runt i cirklar.
Ja, det hela slutade med att Jens tog tag i tvätten medan jag satt och surade. Efter att jag hade surat klart gjorde jag chokladmousse som jag nu har suttit och tröstätit.. ja, Jens fick ju också chokladmousse men han tröståt nog inte, han årt nog mest för att han är en gottegris :)
Nu har jag i alla fall lovat min karl att jag ska skriva upp en planering ang. vad som ska göras för att han ska kunna göra det jag inte klarar av själv. Tur att han är så himla tålmodig när jag blir sådär hysterisk, det kan ju behövas nu.
Ja, det hela slutade med att Jens tog tag i tvätten medan jag satt och surade. Efter att jag hade surat klart gjorde jag chokladmousse som jag nu har suttit och tröstätit.. ja, Jens fick ju också chokladmousse men han tröståt nog inte, han årt nog mest för att han är en gottegris :)
Bildkälla: http://vegoinspira.wordpress.com
Nu har jag i alla fall lovat min karl att jag ska skriva upp en planering ang. vad som ska göras för att han ska kunna göra det jag inte klarar av själv. Tur att han är så himla tålmodig när jag blir sådär hysterisk, det kan ju behövas nu.
stilleben
Jag tänkte inte skriva så mycket just nu, jag har liksom inte orken. Istället för att försöka finna ord så lägger jag istället upp lite bilder som jag fotat - tre stycken foto-stilleben kan man säga.
Jag återkommer någon dag då jag inte är lika trött.
Loppisfynd
Mellanmål
Bortglömda och begravda i sågspån
Jag återkommer någon dag då jag inte är lika trött.
till alla fina sympatigravida...
Jag har hunnit tänka det många gånger men aldrig uttalat det tillräckligt tydligt - Tack alla som "känner med" i bebis/gravidlyckan och bebis/gravidmotgångarna, ni är så himla fina!
Många har nog reagerat på att min sambo har "tofflat" för mig under den här tiden och jag är ytterst tacksam att han inte har påverkats negativt av andra människors påpekanden om detta.
Tack min älskade för att du slutade att snusa och dricka alkohol samtidigt som mig (ja, det hade varit svårare för mig att sluta snusa ifall du hade fortsatt). Tack för att du försöker att leva ett hälsosamt liv med mig för vårt barns skull. Tack för att du gör allt som min kropp inte längre klarar av. Tack för att du tydligt visar engagemang och vilja i att förstå vad jag känner både fysiskt och psykiskt. Tack för att du säger att jag är vacker och ger mig den närhet jag behöver.
Det kan anses vara en självklarhet, men så är det inte... inte för alla.
Och mina tankar går även ut till alla ensamma blivande (och nuvarande) föräldrar som inte har någon partner att dela lyckan med - mina förhoppningar går till er om ett starkt nätverk av förnuftiga släktingar och vänner som ställer upp för er. Våga be om hjälp och våga beblanda er med andra som vill er väl. Ni är lika mycket värda gott mottagande, omtanke och stöd som alla andra.
Många har nog reagerat på att min sambo har "tofflat" för mig under den här tiden och jag är ytterst tacksam att han inte har påverkats negativt av andra människors påpekanden om detta.
Tack min älskade för att du slutade att snusa och dricka alkohol samtidigt som mig (ja, det hade varit svårare för mig att sluta snusa ifall du hade fortsatt). Tack för att du försöker att leva ett hälsosamt liv med mig för vårt barns skull. Tack för att du gör allt som min kropp inte längre klarar av. Tack för att du tydligt visar engagemang och vilja i att förstå vad jag känner både fysiskt och psykiskt. Tack för att du säger att jag är vacker och ger mig den närhet jag behöver.
Det kan anses vara en självklarhet, men så är det inte... inte för alla.
Samtidigt vill jag uppmuntra alla sympatigravida partners, släktingar och vänner till andra gravöser där ute: det är inte töntigt, mesigt eller svagt! Det är något medkännande, förståndigt och starkt. Alla visar sin delaktighet på olika sätt och det är helt omöjligt att veta vad man ska göra till exakthet, har man inte barnet i magen och hormonerna i kroppen så kan man omöjligt känna detsamma, men ditt sätt att försöka förstå och ditt sätt att känna för barnet är också ett havandeskap!
Och mina tankar går även ut till alla ensamma blivande (och nuvarande) föräldrar som inte har någon partner att dela lyckan med - mina förhoppningar går till er om ett starkt nätverk av förnuftiga släktingar och vänner som ställer upp för er. Våga be om hjälp och våga beblanda er med andra som vill er väl. Ni är lika mycket värda gott mottagande, omtanke och stöd som alla andra.
längtar <3
Just nu orkar jag inte skriva så mycket, men jag kan avslöja att jag bara har en "sak" i huvudet just nu.
Det känns både frustrerande och underbart på samma gång. Helst vill jag ha ut ungen snart så att jag slipper smärtan. Men jag har såklart lillskrutten i magen tusen gånger hellre än i en kuvös - den får väl stanna kvar där inne i magen ett tag till.
Nu går solen upp ser jag.. dags att försöka få lite mer sömn!
Det känns både frustrerande och underbart på samma gång. Helst vill jag ha ut ungen snart så att jag slipper smärtan. Men jag har såklart lillskrutten i magen tusen gånger hellre än i en kuvös - den får väl stanna kvar där inne i magen ett tag till.
Nu går solen upp ser jag.. dags att försöka få lite mer sömn!
filmade fnysande igelkottar
Titta på den här filmen. Vad tror ni? Är det någon sorts parningslek eller bråkar de? De verkade inte bry sig i att vi var där och filmade...
Hittills har vi träffat på 13 st igelkottar här i vårt bostadsområde, men det är klart att vissa av igelkottarna som vi sett kan ha varit samma igelkottar som tidigare. Men helst inbillar jag mig att vi har sett olika igelkottar och att det vimlar av dem i skogsområdena här kring :)
För er som inte visste:
Igelkotts-safari är ett intresse som jag och min sambo ägnar många fina sommarnätter åt.
