Strax före jul gick min farmor vidare till de sälla jaktmarkerna. Efter sig lämnade hon en ensam lite katt.
Mina föräldrar som bor i huset bredvid, försökte att ta med katten hem men det gick inte så bra för hon blev inte aaccepterad i djurflocken (flocken = 5 katter och 2 hundar). Just nu är detta världens mest ensamma katt!



Nere i min farmors källare finns det sylt från sommaren 1981.
Tyvärr hittade jag inte något från 1980 - det hade annars varit coolt med 30 årig sylt på tårtan till mitt 30 års kalas :)




Övrigt som jag hittade hemma hos farmor (klicka på för större format):


fårsax och strykjärn


farfars glisglas & tänder


gamla foton


trasig men vacker


tvättstugan

... alltså jag är faktiskt skitless! jag fattar inte var folk får sin kraft ifrån! hur ska man orka ha ett liv överhuvudtaget?! hur ska man någonsin kunna jobba mer än 75% utan att få migrän, få ont i själen eller vilja ge upp?

Joo, jag vet att man kan göra det mesta om man bara måste, men jag vill inte leva efter alla dessa måsten! och att se det positiva i det där jävla ekorrhjulet... det är tamefan skitsnack! Det är iaf en sanning med modifikation för oss som inte har privilegiet att leva ett emotionellt stabilt liv.

Det är klart att det finns fantastiska saker i livet. Det gör mig bitter och skitsur att alla dessa levnadsnormer (som jag inte fått välja själv) ska blockera alla fina känslor som borde vara ett minne för livet, men istället känner jag mig bara stressad över att jag borde må bättre.

Nåja, efter att ha fått klaga ut angående väldens alla orättvisor så vill jag meddela något fint:

Under de senaste dagarna har jag kännt lilla bebben sparka i magen!! :D jag har antagligen kännt det ända från vecka 16-17 men nu är det tydligt! det känns även utanpå magen ibland :) Myyys!
Fantastiskt att man kan älska någon som bara har existerat i 18-19 veckor.
Vi tror även att vi vet vilken sort det är.. men jag vill nog inte skriva ut det på bloggen.

Himmel och pannkaka!