Idag var jag och Jens på gratisteater på museet. Vi var egentligen där för att Tove skulle dit. Det var så himla länge sedan vi träffade henne (hon har blivit kär, vi skyller på det) och som tur var verkade hon fortfarande tycka om oss. Efter föreställningen käkade vi pizza och jag tror att min hjärna blev flottblockerad för den slutade att tänka klart - allt blev trött och luddigt. Men det var gött, mysigt och roligt.

Tjao så länge!

Jag tordes inte färga håret, ifall jag skulle ångra mig, så jag köpte en intensivtoning istället. Men vafaen! Inte blev det brunt heller!! Håret ser ut som tidigare, möjligtvis lite mörkare, men fan inte brunt! Nu vet jag dock inte om jag vill vara brunett längre.. så är livet för en ambivalent och smått impulsiv 29 åring i identitetskris ;P

Brunett? Njae..

Ja, i allafall gick jag hela dagen igår och kände mig ursnygg! Jag kände mig så snygg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och jag började fundera på om jag började få hybris. Men det kan ju faktiskt vara så att jag inte bara reagerar negativt på diverse avgiftningar. Jag känner mig engagerad och tänker snabbt som blixten, swischhh!

Men... Jag har svårt att äta, men är konstant hungrig. Jag har lätt att bli stressad, irriterad, stött och ledsen. Det känns nästan som att jag är på väg i i hypomani, men samtidigt är jag ganska trött och håglös i korta perioder (typ 20 minuter åt gången). Hypomani är dock inget som jag är rädd för; det har aldrig inneburit några problem för mig eftersom jag aldrig går in i mani *pustar ut* -Ja, någon måtta får det faktiskt vara på eländet ;)

Men det skulle förvåna mig om det var något sådant.. jag har bara upplevt ordentlig hypomani två gånger i mitt snart trettioåriga liv, tyvärr måste jag nog säga för det är ganska härligt att känna sig oövervinnerlig :D Men det är nog bara hormonellt denna gång ;)

Idag ska jag lämna in min anmälan om vad min B-uppsats ska handla om. I år ska jag göra en efterforskning om språkliga härskartekniker i informella samtal. Det blir skoj! jag gillar att göra samtalsanalyser.

Hurra hurra! idag ska jag ha en superbra dag!

Kram på er <3

Apropå ägg! Vi köpte ägg som var Omega3-berikade (sånt Omega3-som bara finns i fisk och skaldjur) och jag var lite skraj för att de skulle smaka fisk, men de smakade helt normalt. Ja, så är du dålig på att äta fisk så kan jag rekommendera dessa ägg. Dock blir det ett lite mer kruxigt val när man egentligen bara vill käka ägg som är ekologiska och kommer ifrån lyckliga höns... man kanske får ta och varva alternativen.

... nämen ser man på tusan! Nu har morgonens föreläsning redan börjat, och här sitter jag och ugglar :P  Jahaa... jag tar väl och softar här hemma tills efter lunch ;)

Jo, jag måste bara lite stolt peppa mig själv... Jag har känt mig lite svullen och fet de senaste dagarna, men samtidigt så slår det mig att jag faktiskt har tappat 14 cm i midjan sedan förra året! (klicka på bilderna för att se dem större)

Feb. 2009                Nov. 2009

Så vad ville jag säga med det då... Förutom det att jag aldrig kan vara nöjd?! ;D

Näe allvarligt; man ska väl inte kräva alldeles för mycket av sig själv. Vissa saker har sin tid och andra har en annan tid. Just nu har jag fullt upp med diverse avgiftningar från både nikotin och SNRI-preparat, samt en rejäl neddragning av koffein, så kroppen har nog tillräckligt att arbeta med ändå! Så snart kroppen har stabiliserat sig ifrån abstinens, utsättningsbesvär och illamående, då ska jag börja styrketräna igen - Denna gång ska jag minsann dra med min lata sambo också!

Lite som en tröst gluttar jag på en av mina favoritscener ur Pippi Långstrump:

Igår grät jag hela dagen. Jag fick så dåligt samvete över att jag kände mig trött och inte orkade leva upp till de krav som jag ansåg (och fortfarande anser) att jag ständigt bär inom mig. Jag grät också av rädsla för mina egna känslor, för hur otroligt mörka känslor som jag frammanar hos mig själv - Ett mentalt självskadebeteende som jag kalla det. När den värsta fienden inte finns i rädslan för döden, miljögifter, eller i kriminella och terrorister; När fienden är det egna psyket, då är det svårt att fly. Man måste ju (som allmänt känt) leva med sig själv i resten av sitt liv, vilket innebär att man lever med sin egen fiende tätt inpå. Det kan verka förfärligt och bedrövligt, men samtidigt vet jag inget annat än just det livet - Det blir en form runt vilken man lär sig bygga upp ett värdigt liv (eller åtminstone försöker) precis som en rullstolsburen måste anpassa sitt liv efter sina begränsningar.

Men jag vill även tillägga att jag har mått fantastiskt bra idag, vilket tillhör ovanligheten eftersom att jag i vanliga fall har svårt att vända på humöret. Men inte nu! För ett tag sedan fick jag en helt underbar känsla av harmoni (nästan eufori) i kroppen.

Jag är faktiskt nöjd med det mesta i tillvaron - Förutom mina hjärnsubstanser som antagligen hatar mig, har jag ju både intelligens, en relativt väl fungerande kropp, och jag kan vara snygg om jag vill ;) Man kan väl inte få allt här i livet, eller hur?!

Tjao!

Idag klev jag upp en timme tidigare för att jag var tvungen att läsa (det jag skulle ha läst tidigare men råkat sova bort) men jag fattade ingenting av vad texten ville mig. Jag frågade texten -Vad vill den postkoloniala litteraturen mig?! och den svarade att det skulle höja mitt kulturella kapital och min intellektuella status, vilket kändes ytterst främmande för mig.

För ungefär en och en halv månad sedan blev jag tvärsur över att jag var tvungen på att välja mellan mina två beroenden (av ekonomiska skäl), och jag valde att dra ned på snusen. Därmed  drog jag en gräns vid max tre snusar om dagen, och sedan tvingade jag min sambo Jens att göra detsamma :D

Jens fick genast problem och vi ändrade hans gränsnivå till fyra snusar om dagen vilket han mer eller mindre ha lyckat hålla (vad han påstår i allafall). För mig gick det ganska bra! Jag känner mest sug när jag är på skolan och behöver koncentrera mig, men jag tror faktiskt att detta sug mestadels är psykiskt. Nu är jag nere på 1-2 st snusar om dagen! Men sedan kom nådastöten...

Härom dagen bestämde jag mig även för att dra ned på mitt kaffedrickande. Mitt första delmål ser ut såhär:

- En kopp kaffe på morgonen (jag brukar dricka två koppar)

- En kopp kaffe efter lunch (jag brukar ha druckit 1-2 koppar mellan frukost och lunch i vanliga fall)

- Om jag går i skolan får jag ta en kopp kaffe vid klockan tre, annars kan jag inte koncentrera mig.

- INGET kaffe efter klockan tre!!

Grundregel: Aldrig mer än EN kopp åt gången. Ingen påtår alltså.

Jag kan ju säga att det är lättare sagt än gjort. Mitt koffeinberoende har visat sig vara otroligt mycket kraftigare än nikotinberoendet.

Igår drack jag bara två koppar kaffe... Jag började att frysa mot kvällskvisten och när det var läggdags så hade huvudvärken smygit sig på. Huvudvärken känns för övrigt inte som min "vanliga" huvudvärk (migrän-huvudvärken som känns inne i hjärnan) utan mer ytlig, men jävlar vad den håller i sig!

Ja, så nu sitter jag här och dricker mitt efterlängtade morgonkaffe, och för varje klunk känner jag hur huvudvärken släpper lite i taget.