morgonmiserabel klagosång som inte duger något till

Vid frukostbordet kände jag hur verkligheten var närvarande. Närvarande i sin yttersta form.

Den var ganska oglamorös, trött och lite slapp i sömmarna.

Bättre än så blir det inte då man var uppe allt för länge, för att sedan tvingas göra morgon på tok för tidigt då grabben vill gå upp i ottan.


Jag drog upp kameran med förhoppningen att jag skulle lyckas fånga verkligheten på bild. Jag blev dock förvånad då bilderna inte alls speglade den white trash-morgonmisär som jag hade trott.

Och Sara var med mig.


Se så hennes sköna anlete strålar mot oss! detta trots att även hon påstod sig känna av verklighetens fula vindars blåst.

Den enda som inte tycktes stämma in i vårt lågmälda zombitillstånd var min son som var i full gång med sina experiment. Det kan tänkas att Saras lille grabb också hade hängt på i de vilda utforskandet av kastrullandet, men han var och hälsade på sin mormor för tillfället :)


De enastående experimenten gav ett lyckat resultat. Han fick båda zombiemammorna att skratta :D

Kommentarer
Postat av: Isaflisa

Ja, det är nog så.

Tackar :) Gillar din tavla med, du har verkligen konstnärlig talang! Jag har inte det där riktigt konstnärliga i mig och vet inte om jag någonsin kommer få det heller. Tror att det är något man föds med, som en naturbegåvning. Men jag tycker att det är roligt att försöka iallafall.

2012-03-03 @ 23:44:41
URL: http://isabellbrandstrom.blogg.se/
Postat av: Mormor

Visst är det härligt med barn. Då menar jag på riktigt. Man får verkligen jobba med skrattmusklerna och smilbanden hela dagarna när man som jag (och alla kollegor i förskolan)får tillbringa arbetsdagarna med dessa goa små människor.

2012-04-09 @ 20:01:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

Följ min blogg med Bloglovin