Taskig Terapi

Jo, jag har ju varit till en hel del terapeuter och psykologer. Jag måste säga att det finns en hel del av den sämre sorten. Det finns naturligtvis många bra också (antar jag) men jag har inte fått möta vidare många av dessa.

Efter 13 år av terapi har jag kommit fram till hur en dålig terapeut eller psykolog är (för mig):

• Kommer inte ihåg/har inte antecknat vad ni talat om tidigare. Det blir därför samma visa varje gång - en repitition av det du berättat förut.


• Ger "hemläxa" som inte följs upp.


• Avbokar ofta möten.


• Vågar inte ifrågasätta tankemönster och beteenden - stryker dig hellre medhårs.


• Blandar ihop dig med andra patienter (och nu snackar vi inte att 'råka säga fel namn' för det kan alla göra.. Jag menar total-jävla-hardcore-identitets-ihopblandning).


• Förutsätter att du har ett problem som du aldrig har nämnt t.ex. att du har ätstörningar eller tvångstankar även om det aldrig har kommit på tal.


• Påstår att det bara är att "rycka upp sig" och sluta älta - hade det varit så lätt att lösa problem i livskriser, depressioner, neuroser och personlighetsstörningar så hade man heller inte behövt söka hjälp i första hand!

Bild av Mike Monteiro (källa).

En bra terapeut/psykolog gör tvärtom tycker jag. En bra samtalskontakt har dessutom en bra balans mellan att vara personlig och privat, vilket är en hårfin gräns som varierar från person till person. En utomordentlig samtalskontakt känner var patientens gränser går.

Phhuu... så fick jag även det ur systemet! Skönt att få kasta lite skit på sånt som man har irriterat sig på så pass länge ;)

Ja. Man vågar faktiskt både kommentera och "gilla" inlägget om man vill. Tabubeläggningen på ämnet var aktuell på 50-talet och stämpeln om att det bara är svaga individer som behöver hjälp bör tvättas bort för all evighet.



Första steget är att sluta skämmas. Skulle du skämmas om du hade brutit benet och behövde lagning och rehabilitering för detta? Näe.. jag trodde väl inte det! Sluta skämmas och tycka att det är så förbaskat läskigt med psykiskinstabilitet - vi lever ju på 2000-talet för tusan!



Kärlek och respekt! / er Venus

Goskit!



Jag önskar att jag hade träffat den perfekta psykologen. Vad befriande det hade varit!

Men ack.. jag känner igen en del av vad du beskriver.

Man kanske borde prova att odla bra psykologer på träd?

Det hade nog underlättat!



Promenera i solen med mig nån dag och ventilera? :)

Jag har aldrig varit hos en psykolog, eller terapeut eller vad det heter, även om jag känner att jag skulle behöva det ibland.

Men jag har världens underbaraste mamma! Hon är min psykolog. Hon har alltid svaren som jag visste redan fanns i mitt huvud. Och så kan jag prata ut hos min älskling.

Och gråta är det bästa, jag gråter titt som tätt bara för att lätta på trycket, vare sig jag är glad eller ledsen. Det är skönt!:-)



Ibland är allt nattsvart och ibland är jag superkvinna.

Tänk om fler kunde berätta om sina mörka sidor och att allt inte är så satans perfekt.

Jag hatar bloggar där allt är så inihelvete snuttegulligt! Därför gillar jag din blogg och DIG Teresa för att du vågar vara den du är och säger/skriver det du tycker!



Stor kram på dig!:-)

Den sämsta jag har haft kontakt med var nån freudiansk nishad kvinna som vad jag än sa eller ville diskutera så var hennes linje"ja men hur var din relation till din far"



det slutade med att jag slutligen väste att det var inte min far som var problemet utan alla andra mansfigurer under min uppväxt och sa att "nästa vecka så kommer inte jag" och stegade ut ur rummet.



BUP-psykologerna under barndomen var nog ännu knepigare,men tack och lov inte sämre:)