Prestationslösa nyårsspöken

Detta nyår vill jag ligga lågt. Låga ambitioner och förskräckligt låg humor om jag får be! Jag och Sara har rent av tänkt att ha ett "slacker-tema" med mjukisbrallor och hämtmat. Fast att kalla det för "tema" vore väl lite väl ambitiöst.

Efter ett ex antal depressioner gäller det att omvärdera vad som är viktigt i livet. Jag försöker fråga mig själv Vad vill jag? och svaret blir nästan alltid detsamma: Jag vill slippa prestationsångest, slippa spela den roll som förväntas av mig (men inte trivs i), slippa vara så förbaskat tacksam för sådant som jag förväntas vara tacksam över. Allt detta bör ske på en grund av engaemang och egen vilja, inte för att det förväntas av dig. Ni förstår vad jag menar va?

Allt sipprar sedan ut i en porlande bäck av prestationslöshet då jag mer än gärna är tvärsimot. Men jag kan bli fullkomligt galen på alla som fortfarande tror att de ytliga pretationerna (som att vara uppklädd på nyår) är måsten för att omvärlden ska uppfatta dig som normalmänsklig.

Det är inga måsten! det är förväntningar som folk i allmännhet lever upp till, vare sig de vill eller inte, och därmed upprätthåller från en generation till nästa. Med andra ord: Socialt nedärvd prestationsångest.

Låter jag bitter nu? Jag är inte bitter. Jag är varken bitter eller deppad. Jag mår superduperbra! Jag mår alldeles särskilt bra över att fira en prestationslös nyårsafton :)

Gott nytt år kära ni! <3  Må kvällens alkoholförtäring ske med måtta och eftertanke.

Den Morbida Expositionen

Som sagt skulle jag visa er något från mina studielokaler.

För er som inte redan visste det om mig - Jag har ornitofobi, vilket betyder att jag har fågelskräck. Ibland är fobin värre och ibland fungerar det bättre. För tillfället fungerar det hyffsat bra och det är tack vare denna stabilitet som jag lyckats ta dessa foton.


Här står de, fåååglarna - uppstoppade och dammiga, vissa lite trasiga och tussiga.

Klicka småbilderna vettja!



Ja, man behöver kanske inte lida av fågelfobi för att tycka att det här är obehagligt - döda och uppstoppade djur har ju en tendens att inge en känsla av obehag vilket djur det än må vara. Jag kan dock inte undgå att tycka att det är obehagligare med en uppstoppad mås än en uppstoppad hare.


Jag har försökt att fotografera hyffsade bilder, men jag har en kass kamera och jag fixar inte att stå där och glo in i deras iskalla ögon av glas och tänka på deras klapprande näbbar... näbbar som inte klapprar längre, men hade de gjort det så skulle de damma något fruktansvärt!

En Lexikal Tvångstanke

Jag har en tvångstanke. Det är inte en vidare besvärande sådan - Tvångstanken varken hindrar mig i min vardag eller är kopplad till handlingsritualer. Jag lider inte av den, men den är oerhört barnslig.

Varje gång som ordet Rumstemperatur (inklusive alla dess böjningar) så tvingas min hjärna att höra ordet Rumpstemperatur istället. Detta gäller dels när andra säger ordet, när jag säger det eller när jag läser det ordet rumstemperatur någonstans. Det händer varje gång utan några som helst undantag.

Och allt jag kan se framför mig är en tecknad, glödhet stjärt!


Jag uttalar dock aldrig fel ord (om jag inte vill skämta d.v.s.), istället ler jag åt bilden som dyker upp i mitt huvud.

Är inte orden skrämmande lika?

Finns det någon därute som upplever något liknande?

lite bättre nu

Ok, det känns lite bättre nu.

Eftersom jag har för mycket stress i nerverna så lyckas jag inte vila.. jag ska nog ta en promenad i solen med lillen istället - det kan ju inte bli sämre av sol eller hur?  :P

Men i övrigt känns visdomsorden "sol ute, sol inne" fortfarande som ett jävla hån mot mig personligen!

Orklös, viljelös och fet

Uppmuntrande rubrik heller hur? :P

Tyvärr kan jag inte påstå att det känns bättre än så. Som ni kanske har märkt har jag varit ganska inaktiv i bloggen och de inlägg jag har gjort har inte varit de muntraste. Jag mår piss helt enlkelt.

Min vår-sömnlöshet har kommit lite tidigare än vanligt i år.. vaknar tidigt på morgonen (natten) med en stress i kroppen som gör att jag inte kan somna om. Jag är ledsen, arg och tar det mesta som pikar mot mig som person.

Jag får så dåligt samvete; När jag gråter tror lillen att jag skrattar och då börjar han skratta tillbaks. Jag älskar honom så mycket! Tanken att han måste växa upp med en mamma som så lätt tappar gnistan känns hjärtskärnade.

Jag har fått sååå många tips om att jag "bara ska titta på min son så blir jag glad igen" och det kanske fungerar för de flesta. Jag mår bara sämre av det - Jag  får dåligt samvete för att han ska behöva se mig ledsen, att jag inte lyckas vara lycklig trots att vi är så lyckligt lottade i livet. Jag mår dåligt av att jag ska behöva skämmas över min psykiska ohälsa, att jag inte vågar tro att det kan bli bättre och att jag inte vill något hellre än att sova bort den tid som smärtar som mest.

Jag har migrän eller spänningshuvudvärk var och varannan dag och jag har fortfarande inte lyckats sluta att amma så jag kan inte ta migränmedicinerna hur som helst heller. Dessutom har jag lyckats gå upp två kilo de senaste två veckorna! Jag fattar inte hur det har gått till för jag äter och rör på mig lika lite som vanligt :P  Måste vara kortisolhöjning som gör det (kortisol=stresshormon som gör dig fet). Nu har jag ett BMI på 30!! det betyder FETMA! Fetma är en sjukdom så jag atar att jag inte är vidare frisk för tillfället.

Piss och skit känns det.

Min slogan kanske?

Ikväll satt jag och assocoerade igen.

Det är inte så illa när jag associerar på ett kreativt sätt. Men i vissa fall är det inte vidare kreativt, snarare destruktivt och uttröttande. Det blir stressande i längden att tänka i mängder av banor, steg, händelseförlopp, bilder, känslor, liknelser, jämförelser etc.

Det går snabbt! Det känns som miljoner tankar under loppet av någon minut och allt med taggarna rakt in mot mig själv. Jag hinner inte stoppa dem - Tankarna skapas ur ingenting, befruktar och föder sig själva i ultrarapid.

Vi pratade om det, min sambo och jag, och då kom jag på att det antagligen var min livsslogan:


En komplex association med många djup
- C'est moi!



Jo, jag var tvungen att skämta om det.. det kändes liksom inte läge för att ta det längre än så. Ikäll stannade jag vid acceptansen att jag är en "komplex association med många djup" och att jag bara fick gilla läget.

Då stannade associerandet av. Det blev kanske inte stilla, men betydligt lugnare.

Taskig Terapi

Jo, jag har ju varit till en hel del terapeuter och psykologer. Jag måste säga att det finns en hel del av den sämre sorten. Det finns naturligtvis många bra också (antar jag) men jag har inte fått möta vidare många av dessa.

Efter 13 år av terapi har jag kommit fram till hur en dålig terapeut eller psykolog är (för mig):

  • Kommer inte ihåg/har inte antecknat vad ni talat om tidigare. Det blir därför samma visa varje gång - en repitition av det du berättat förut.

  • Ger "hemläxa" som inte följs upp.

  • Avbokar ofta möten.

  • Vågar inte ifrågasätta tankemönster och beteenden - stryker dig hellre medhårs.

  • Blandar ihop dig med andra patienter (och nu snackar vi inte att 'råka säga fel namn' för det kan alla göra.. Jag menar total-jävla-hardcore-identitets-ihopblandning).

  • Förutsätter att du har ett problem som du aldrig har nämnt t.ex. att du har ätstörningar eller tvångstankar även om det aldrig har kommit på tal.

  • Påstår att det bara är att "rycka upp sig" och sluta älta - hade det varit så lätt att lösa problem i livskriser, depressioner, neuroser och personlighetsstörningar så hade man heller inte behövt söka hjälp i första hand!
Bild av Mike Monteiro (källa).

En bra terapeut/psykolog gör tvärtom tycker jag. En bra samtalskontakt har dessutom en bra balans mellan att vara personlig och privat, vilket är en hårfin gräns som varierar från person till person. En utomordentlig samtalskontakt känner var patientens gränser går.

Phhuu... så fick jag även det ur systemet! Skönt att få kasta lite skit på sånt som man har irriterat sig på så pass länge ;)

osorterade tankar

Idag finns det ingen som helst ordning i min hjärna. Inte för att det brukar finnas det annars, men idag är det verkligen ett virrvarr av allt jag har samlat där inne i de grå fettknölarna innanför pannbenet.

Självkännedom framställs vanligen som en gyllene gåva som leder till upplysning. Men självkännedom, enligt mig, både svider och skapar tunga ok att bära. Tänk att få vara som ett barn igen, eller som en tonåring, då allt kunde vara föräldrarnas, vännernas eller partnerns fel.. Men när man kommer fram till att allt hänger på en själv så blir det med ens mycket tyngre.

Näe, nu ska jag sitta och skylla ifrån mig allt på allt annat och hoppas på ljusare tider.

Förnekelse och Projektion - Here I Come!

Huvva! 2 - fortsättningen

Hmm... ska man kanske begrunda förra inlägget med lite klarare ögon idag då?

Det är inte alls särskilt roligt att inte klara av vardaglig stress och press. Något som för många kan tyckas vara lite enerverande för andra blir ett becksvart mörker för mig (ifall jag är på det humöret). Jag förstod det inte då, när jag skrev inlägget, men nu fattar jag vad det handlade om. Såhär var det:

1. Vi skulle tvätta och jag satte mig för att sortera tvätten. Jag såg hur mycket tvätt det var och förstod plötsligt att det enda jag har tvättat på senaste tiden var lillens kläder. Klart att grabben ska ha rena kläder! men allt annat har fått stå där i tvättkassarna, som vuxit till berg av tvätt och förnekelse. Men nu gick det inte att förneka längre - detta var kaos. Jag kände at vi aldrig skulle få allt tvättat (vi har tvättstugan tre hus ifrån vårat) och att det bara var att börja kasta allt i soporna istället. Detta gjorde mig bitter. Tvättkaoset påminnde om mig själv - Det var jag som var smutstvätten och smutstvätten var jag!

2. Jag hör ett skrik och ett jäkla buller ifrån köket. Min käre livskamrat hade klivit på och snubblat över sopen och sopskyffeln. Jag hade precis köpt nya eftersom de gamla hade gått sönder. Nu var även de nya trasiga. Karln hade inte bara snubblat över sopen och sopskyffeln, han hade även knäckt av stången på sopen. Denna stång hade flygit upp i ansiktet på honom så han fick sig ett slag över ögat. Jag ignorerade hela senariot eftersom jag tycket att jag hade nog med mig själv.

3. Eftersom jag inte ville ge Jens uppmärksamhet över detta (förutom att jag blev förargad över att han hade haft sönder sopen) blev han sur på mig - Du kan väl fråga hur det gick! gnällde han med plutande underläpp. Jag tänkte att det kunde väl inte vara så farligt eftersom att han varken blöder eller har tappat medvetandet, så jag sa bara - Vadå? ska jag tycka synd om dig? du har ju gjort sönder sopen!! som om sopen vore det viktigaste...

4. Efter det blev allt svart och fult. Jag kunde inte prata med min sambo eftersom jag bara blev arg på honom för att han inte förstod. Jag var så ledsen över att "jag var smutstvätten och smutstvätten var jag" att jag höll på att krackelera av äckelkänslor.

Tvätt, tvätt, tvätt, samt en osorterad garderob.


Jag stannade uppe den natten, för hur tusan skulle jag kunna sova med alla osorterade tankar i huvudet. Jag har sorterat tvätten för olika gradantal, vitttvätt, kulörtvätt, akuttvätt, kan-vänta-tvätt och jag har kastat en hel del sängkläder. Sedan sorterade jag i städskåpet, men det har inte blivit klart och det känns som att det aldrig kommer att bli det.

Nu kan jag inte plocka och sortera mera för jag orkar inte påminnas om hur jag känner mig. Istället för att sortera har jag broderat - det påminner mig inte om mitt inre! Broderiet samlar och fokuserar energin på en och samma plats utan att kännas destruktiv (jo att sortera smutstvätt är destruktivt för mig eftersom ja inte kan låta bli att blanda in min självbild i det).

Näe nu är det slutklagat! I kommande inlägg ska jag försöka lägga fokus på sådant som gör mig glad. Hahaha.. önska mig lycka till! ;-)

Huvva!

Idag är det ingen bra dag känner jag. Jag är så less, så less, så less som inni-hellvettes-jävla-skit! Ursäkta språket, men jag är inte alls på humör att ta hänsyn till eventuella läsares känslighet just nu. Det här kommer bli ett kort inlägg eftersom jag inte har något annat att berätta än att jag känner mig som ett svart vibrerande åskmoln. Det känns som att jag ska explodera. Anledning? Nej, det behövs sällan några bra anledningar till mina humörsvägningar - stress och trötthet kanske har en del i det, men det känns oftast slumpmässingt och oberäkneligt när det dyker upp.

Det är antagligen inte till någon annas intresse att läsa om hur jävla sur och förbannad jag känner mig.  När jag känner efter så blir jag bara förargad över att någon överhuvudtaget skulle lägga sig i och tycka synd om mig... Det är för fan inte synd om mig! Jag har all jävla rätt i världen att vara arg, orättvis och missanpassad!!

Naturligtvis gör jag vad jag kan för att avleda humöret. Det brukar inte bli bra under det första dygnet, men förhoppningsvis slipper vi vulkanutbrott och migränattacker.

Känns som att man skulle kunna strypa folk med den inställningen just nu.
Hade promenader hjälpt så hade jag varit världens lyckligaste!
Bild: Nina Hemmingson

Perfektion

Något jag funderat över mycket.

Jag räds inför perfektion.. jag hatar perfektion om man lägger in perfektionen i bemärkelsen "det förväntade" som t.ex. ett perfekt yttre, perfekt hem, perfekta kanelbullar!! Detta ger mig rysningar och jag räds för människor som uppfattar det som viktigt här i livet. Ännu värre är det när jag finner mig själv påverkad av denna form av konstgjord perfektion, som att jag tappar bort min person i något jag inte själv får välja.

Sedan min son föddes har jag dock börjat omvärdera perfektion. Det jag tidigare uppfattat som den-ångestladdade-perfektionen är inte perfektion alls! - snarare en slags illusion. Det finns inga perfekta kanelbullar (jippii!!) eller något annat konstgjort perfekt överhuvutaget.

Enligt mig kan vi inte skapa perfekt medvetet. Perfekt är av sig själv utan vår påverkan. Perfekt är perfekt utan att någon tittar på. Det sanna perfekta fyller sin funktion bara genom att vara i sin genuina "sig själv". Den sanna perfektionen finner jag i naturen och dess sätt att få allt att fungera - att armar och ben hamnade där de skulle på vår son, att trädens rötter fungerar till att suga upp näring ur marken och att marken i sig lyckas bryta ner döda ting till något livgivande. Det är perfektion och är detta utan att någon behöver värdera det som perfekt.

Bildgooglat på perfektion/perfection för att finna svar...

Klicka för att se större format


Men så är ju smaken som baken och härmed blir jag väl stämplad som "jäv*a nyhippie" som drar paralleller till naturen, men jag finner ärligt talat inget perfektionsvärde i perfekt-målade-ögonfransar när de inte fyller någon egentlig betydelse. Däremot kan jag tycka att ögonfransar som allmän företeelse kan vara perfekta i sitt utförande.

Å andra sidan är allt i förhållande i vad det ställs inför: t.ex. en rollprestation i en pjäs av Strindberg kan vara perfekt i förhållandet till Strindbergs, regissörens eller skådespelarens vision av vad rollen skulle uppnå i förhållande till vad man ville säga med själva pjäsen. Likaså kan en klänning vara perfekt i förhållande till designerns vision av hur klänningen skulle bli, vad den skulle uttrycka och hur den skulle bäras upp.

Alltså måste medvetet-skapad-perfektion alltid ställas inför en grundmall, grunduppfattning eller en föregångare. Om denna grundmall som vi eftersträvar har ett sådant egenvärde att detta kan kallas perfekt - ja det får stå för var och en att avgöra. Men som hobbykonstnär kan jag tycka att det är skönt om man lyckas frigöra sig från någon sorts grundmall, men det är svårt... fy tusan så svårt det är att inte låta sig påverkas.

Phuu.. jag blir alldeles slut av att tänka i dessa cirklar. Men jag kanske har fått någon rätsida på ämnet.

förjävla less men mysglad

... alltså jag är faktiskt skitless! jag fattar inte var folk får sin kraft ifrån! hur ska man orka ha ett liv överhuvudtaget?! hur ska man någonsin kunna jobba mer än 75% utan att få migrän, få ont i själen eller vilja ge upp?

Joo, jag vet att man kan göra det mesta om man bara måste, men jag vill inte leva efter alla dessa måsten! och att se det positiva i det där jävla ekorrhjulet... det är tamefan skitsnack! Det är iaf en sanning med modifikation för oss som inte har privilegiet att leva ett emotionellt stabilt liv.

Det är klart att det finns fantastiska saker i livet. Det gör mig bitter och skitsur att alla dessa levnadsnormer (som jag inte fått välja själv) ska blockera alla fina känslor som borde vara ett minne för livet, men istället känner jag mig bara stressad över att jag borde må bättre.

Nåja, efter att ha fått klaga ut angående väldens alla orättvisor så vill jag meddela något fint:

Under de senaste dagarna har jag kännt lilla bebben sparka i magen!! :D jag har antagligen kännt det ända från vecka 16-17 men nu är det tydligt! det känns även utanpå magen ibland :) Myyys!
Fantastiskt att man kan älska någon som bara har existerat i 18-19 veckor.
Vi tror även att vi vet vilken sort det är.. men jag vill nog inte skriva ut det på bloggen.


dimman

Den senaste veckan har känts som en dimma av overklighetskänslor och trötthet. Humöret åker berg-och dalbana.

Igår grät jag hela dagen. Jag fick så dåligt samvete över att jag kände mig trött och inte orkade leva upp till de krav som jag ansåg (och fortfarande anser) att jag ständigt bär inom mig. Jag grät också av rädsla för mina egna känslor, för hur otroligt mörka känslor som jag frammanar hos mig själv - Ett mentalt självskadebeteende som jag kalla det. När den värsta fienden inte finns i rädslan för döden, miljögifter, eller i kriminella och terrorister; När fienden är det egna psyket, då är det svårt att fly. Man måste ju (som allmänt känt) leva med sig själv i resten av sitt liv, vilket innebär att man lever med sin egen fiende tätt inpå. Det kan verka förfärligt och bedrövligt, men samtidigt vet jag inget annat än just det livet - Det blir en form runt vilken man lär sig bygga upp ett värdigt liv (eller åtminstone försöker) precis som en rullstolsburen måste anpassa sitt liv efter sina begränsningar.

Men jag vill även tillägga att jag har mått fantastiskt bra idag, vilket tillhör ovanligheten eftersom att jag i vanliga fall har svårt att vända på humöret. Men inte nu! För ett tag sedan fick jag en helt underbar känsla av harmoni (nästan eufori) i kroppen.

Jag är faktiskt nöjd med det mesta i tillvaron - Förutom mina hjärnsubstanser som antagligen hatar mig, har jag ju både intelligens, en relativt väl fungerande kropp, och jag kan vara snygg om jag vill ;) Man kan väl inte få allt här i livet, eller hur?!

Tjao!


skräcken i mitt hjärta

Ikväll såg jag på skräckministeriet (svt 2) och i vanlig ordning fick jag en inspirationskick. Bara man säger orden skräck eller rysare kan jag känna ett fånigt leende växa fram på mina läppar. Skräck som konstform är gammal tradition och ju mer jag lär mig detta destå mer fascination väcker det inom mig.

Jag bara måste lägga in denna - en underbart vackert animerad kortfilm från 1953.

Det är berättelsen Det Skvallrande Hjärtat (eng. Tell Tale Heart) av Edgar Allan Poe. Det är en berättelse ur en förövares perspektiv.




En gång i tiden när jag sökte till Luleå Scenskola så använde jag denna berättelse i intagningsprovet. Jag gick vidare... sedan sket det sig :)

Jag skulle vilja blogga mer om den psykologi som brukar användas i avläsningar och analyser av klassisk skräcklitteratur och skräckfilm, men just nu tror jag inte att jag har energi till det.


ingenting

Ibland funderar jag så mycket att alla tankar bryts upp i ord och stavelser, som blir bokstäver, som blir tecken och ljud utan betydelse. Jag ogillar när sånt händer, världen blir så desorigenterad. Vissa skulle dock kalla det för en religiös upplevelse; när alla delar löses upp i dess egna obeständighet och blir till tomhet.
Känslan liknar den andra känslan som jag brukar få; man tittar sig i spegeln utan att känna igen sig själv, som att självet och kroppen inte hörde ihop alls.
Detta (det senare) kallas för depersonalisation http://www.ne.se/depersonalisation ) och upplevs vanligtvis under stress eller trötthet (hos en normalfrisk männsika) och anses vara fullt normalt. Eftersom att jag inte är medlem på ne.se så får jag nöja mig med att citera från wikipedia istället;

"Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt. Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp, eller den mentala processen."


"En person som är drabbad av depersonalisering kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Faktum är att flertalet i den drabbades omgivning ofta inte uppfattar att den drabbade lider av depersonalisering, eftersom den drabbade oftast uppträder helt normalt."

 

hehe... det är ju tur att omgivningen inte behöver oroa sig iaf  ;P

Men nu var det inte detta som jag kände just nu, snarare att alla ting saknar verkligt varande. Jag kan känna att verkligheten är utan substans, ungefär som att;

- Jag hör vad du säger, men när orden kommer fram till mina öron så blir de till ljud, som vilket annat ljud som helst som fyller universum. Och i universums oändlighet är ljudet så litet att det kan jämföras med ett sandkorn av alla sandkorn som finns och som någonsin kommer att existera. Pricis som sandkornet smälter in i sin omgivning och blir ett med naturen, så smälter ljudet av dina ord in i oändligheten och försvinner. Dåtid, nutid, framtid - de är olika ord på ett fenomen som egentligen inte finns - tid. Därför har 'Alltid'  aldrig funnits, och därmed saknar även oändligheten betydelse - i samma oändlighet som illusionen om verklighet befinner sig. Det är nog därför ljudet av verkligheten känns så overkligt.

( egna funderingar, 27/9  2009 )

 

Det är så svårt att förklara en känsla som man knappt själv har grepp om. Jag tror att det kan vara det som kallas för derealisation (http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation ) men en mycket kort och tillfällig sådan!  Det ska tydligen vara en sorts försvarsmekanism som psyket tar till när man tänker för mycket / för jobbiga tankar / eller att kroppen inte orkar med alla intryck (och därför stänger av detta).

Så tar vi ett inklipp ur Wikipedia igen:

" Derealisation kan vara en följd av neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, migrän och lätt skada mot huvudet. Det finns en viss likhet mellan hypo-emotionalitet, en minskad känslomässig reaktion på saker i omgivningen, och derealisation. Detta gör att vi kan ana att det handlar om en rubbning av den process som känslomässigt färgar uppfattningsförmågan. Denna kvalitativa förändring av uppfattningsförmågan kan leda till att det man ser känns overkligt eller isolerat."


Jaa, vad ska man säga... jag kanske ska sluta att filosofera, och sluta känna efter så mycket?

 


nattens vänner

 

jag föreställer mig att jag omringas av färgglada djur


och ibland små snälla monster


som jag inte kan se eftersom att jag sover


men blotta tanken på att de är där med mig


gör sömnen så mycket trevligare


 


de är mina kompisar


Det svårtämjda Jaget

Den senaste tiden har handlat om att programmera om sina tankar, ifall de på något vis är nedbrytande (och de är de oftast). Det är dock lättare sagt än gjort - man ska ju gå på det också.
----------------------------------------------------------------------------------------
Mantra
Som porlande vatten
passerar jag problem
såsom vattnet i bäcken
passerar stenarna

(Tänk efter vad detta innebär för just dig. Repetera tills du är nöjd... joo jag vet, det är kanske ett lite väl zen-budhistiskt koncept men tycker att det funkar.)

-----------------------------------------------------------------------------------------

Omprogrammeringsbön

Jag kontrollerar mina känslor,
känslorna kontrollerar inte mig
för jag är dess skapare

Jag är inte mitt tillstånd
Jag är inte min destruktivitet
Jag är inte mina rutiner och ritualer
- jag påverkas av dem, men
de är inte min identitet
det är inte mitt Jag

Jag är mer än så

Jag vägrar att bli slav inför självföraktets piskor
Jag vägrar att låta mig styras
av invanda, destruktiva beteendemönster
Jag är dess skapare
så jag kan även förgöra dem

Jag är värd det bästa
för jag andas kärlek, värme och omtanke
och jag får dubbelt av detta tillbaks
om jag öppnar ögonen för andras välvilja
och tillåter mig själv att bli älskad

För karisman är min,
styrkan och kärleken
i evighet


amen... eller något annat passande avslut ;)




Med skallen fylld av snor och förnekelse

Klockan är 06.30 och jag kan inte sova.

Om jag blundar så finns det inte, det är jag helt säker på! Om jag inte hade sett, hört, känt, smakat och luktat på världen, då hade den heller inte funnits. Under de senaste dagarna har jag faktiskt inte kännt lukten på något alls ty min skalle är fylld med snor och det verkar aldrig ta slut. Undra om man kan få vätskebrist av att snora så mycket som jag gör? bäst att jag ser till att dricka mycket vatten, annars kanske jag kolavippar på kuppen.
Förutom att jag har förnekat omvärldens existens, min egna dystra tillvaro och min förkylning, så har jag helt och hållet (medvetet) förträngt den vetenskapliga rapport som jag ska lämna in på torsdag. Så nu är jag fylld av ångest, stress och en envis snorskalle som tacksamt tränger sig på och börjar knuffas runt i min tillvaro. Inga antioxidanter i hela världen kan rädda mig nu! 

Det glädjer mig dock att jag har så fina läsare som skriver in kommentarer till mig. Tack, ni är så fina.

Nu jävlar ska jag sova.
Gomorron. Gomormon, Gomorra

Tråkiga saker händer...

Trist väder. Jag antar att det är smällar man får ta, nu när det har varit så otroligt vackert de senaste veckorna. Någon rättvisa måste det ändå vara ;-)

Min sambo är deppad. Han fick just reda på att han inte kom in på konstkursen som han hade velat gå. Inte blev det av något av de universitetskurser som han sökte heller, för få sökande. Nu vet han inte vad han ska göra nästa år. Det blir til att söka jobb och kvarvarande fristående kurser umu. Hoppas att det ordnar sig, annars måste vi flytta till en billigare (=mindre) lägenhet.

Jag träffade en  gammal bekant härom dagen. Vi har inte haft någon riktig kontakt på flera år, men man har träffats, lett ytligt och nickat "...jorå det rullar på, det är bara bra med mig". Jag vet att tjejen inte alltid har mått så bra, alltid är det något problem. Men denna gång var det riktigt illa. Jag har aldrig sett henne så ynklig, skör och hopplöst uppgiven som härom dagen. Det gör ont i mig när jag ser hur hennes skydd mot omvärlden har gått från stenmur till en tunn hinna av rädsla. Eftersom att jag har varit där själv så kan jag förnimma hur förbaskat ont det gör. Jag kan känna hur det skär i kroppen på henne och hur verklighetsanknytningen mister sitt grepp. Hon har vandrat förbi vår värld, och mina tröstande ord är på ett språk hon inte längre förstår. Jag tror inte att jag kan göra något, inte utan att själv bli sjuk. Det är förjävligt.


Trött och less

Jag är skittrött. Inte bara för att jag var ute på krogen igår, utan jag är helt enkelt trött rent allmänt.
Snackade om livets gåtor igår. Om vilket värde man har  (eller inte har) för andra. Om betydelsen av ödmjukhet och förändring hos individen. Men vi talade även om åttiotalet. Om mellanstadiedisco. Om att inte bli uppbjuden till och att låtsas som att man inte bryr sig när ens självkänsla sjuker till botten.

Ikväll blir det fest med Umeås Konstskola, och idag klockan ett är det venissage. Bäst att rycka upp sig, ta nya tag och dra på sig masken med det trevliga leendet.

Tjao.

234162-5

Tidigare inlägg
RSS 2.0

Följ min blogg med Bloglovin