Torra och frasiga som gammal hud hängde bladen i oregelbundna former, fortfarande med en vilja att behaga. Jag vet inte om blommorna räknas som döda vid det här tillståndet, men om så vore, då är detta ett exempel på när döden är som vackrast.

De fick mig att tänka på en kvinna som jag träffade en gång då jag arbetade på ett äldreboende. Hon var nästintill blind och hon berättade för mig hur mycket hon saknade att se ljuset. Hon sa att hon ville sitta i fönstret så att hon kunde känna solens värme mot huden, då såg hon solskenet inom sig. På ett bord bredvid hade hon ett svartvitt fotografi på sin man från den tiden då de hade träffat varandra. Emellanåt tog hon upp fotot och strök över det med sina magra, skrynkliga, torra händer.

Dessa blommor påminner mig om henne och den skönhet jag fann att betrakta hennes tillvaro. Så gammal, skör och vacker.

Det är sånt som inspirerar mig till att finna bilder och ord på det jag känner och ser. Det här hade nog blivit ett poem ifall det inte hade blivit ett återberättande. Men vissa saker går inte att fånga i en bild eller i ord, de kan bara uppfylla sin helhet i det ögonblick upplevelsen infinner sig.