Lite grinig?
Idag skulle jag alltså ta med lillen i vagnen ner till ICA och handla mat. Jag glömde såklart min mössa (som jag var säker på att jag hade i väskan) och det spände kallt kring pannan och öronen var alldeles illröda. Lillgrabben sov hela vägen ner och vaknade inne på affären, då var han på strålande humör. När vi sedan skulle upp igen så packade jag ner honom och började traska uppöver och hemåt så började han tappa tålamodet.
Det tog säkert bara tre minuter innan han började att grina, sedan grät han vad jag än gjorde. Jag kände efter ifall han var för kall eller för varm, det var han inte! Jag tog upp honom, jag ändrade hans liggställning, jag sjöng alla hans favoritlåtar, gav honom nappen... Inget fungerade! Han blev bara argare och argare på mig. Jag fattade ingenting, såhär gjorde han bara då han var riktigt liten! Jag började att frysa rejält om öronen och köldspänningarna kring skallen gav mig huvudvärk - Förbaskat att jag skulle glömma mössan!
Jaha, så gick jag där med matkassar fulla barnvagnskorgen, en gallskrikande unge, rödfrusna öron, och vad händer då?! Jo, båda skosnörena går upp, samtidigt. Allt jag kunde tänka var:
Jag var någonstans mellan att skratta åt mig själv och att gräva ner mig i bitterhet - jag kunde inte riktigt välja vilket av dem det skulle bli. Istället försökte jag ignorera lillens gråt, ju snabbare vi fick komma hem desto bättre.
När vi slutligen öppnade dörren till trappuppgången därhemma så slutade lillen att skrika. Jag fällde ned sufletten och undrade ifall han hade svimmat av ilska, men då möttes jag av ett stort leende. En gladskit?! Han måste skämta med mig!
Väl inne var han sig själv igen.. lite trött kanske, men ändå på gott humör. Vi käkade och sedan sov vi tillsammans i två timmar. Efter vilan fick han vara lite i gåstolen. På trissor! han går ju framåt!! Han som bara kunnat backa tidigare.
Så slutade även den berättelsen lyckligt, trots alla sura miner.
guuu vad jag känner igen mej i det du skriver!!! förstår precis känslan :-)
kram på er
Åh era stackare! Ångest över mössan! Det finns inget värre än att förfrysa skallen av sig..
ja det ska vara en gråtande bäbis då. Men det har jag inte provat på än :)
Grattis till Otto som lärt sig att gå framåt förresten! Grymt!
Det är ju just det som är sanningen och alla som säger att det inte är så ljuger. Det är min övertygelse. För fy fan vad oglamoröst och irriterande det är att var mamma... Väldigt stor del av tiden faktiskt. Han kommer snart att träda in i åldern ligga och skrika på golvet när han inte får som han vill på offentliga ställen, vägra samarbeta på morgnarna när man är stressad och skall iväg. Måla väggarna fulla med spritpenna och arméns hudsalva (som förövrigt sprider sig som en stor flottfläck), betee sig oförskämt mot gamla tanter och farbröder som snällt frågar vad lille gossen heter. Förmodligen får dom ett svar som "bajs" tillbaka osv osv. Det finns liksom ingen hejd för hur oglamoröst det kan vara ;) Men när han ligger där i sin lilla säng(oavsett hur mycket fötterna växer, dvs åldras) så kommer du att ha dåligt samvete, du kommer att tycka att han är det mest fantastiska som finns och du kommer att sikta på att med den insikten om hur mycket du felat under dagen göra bot inför kommande dag. Alltså. Skuld, tjat, tjaffs, starka älskarkänslor, skrik och grin osv osv är mammadrillen!
