Förlossningen

Jag hade tänkt att blogga om det här under första vecka hemma med lillen, men det blev helt enkelt för mycket just då och omklimatiseringen från "jag lever utefter mina egna behov och villkor" till  "jag lever enbart utefter mitt barns behov och villkor" har varit en kraftig omställning, trots att man trodde sig vara beredd på det!

Jag tänkte iaf. redogöra för förlossningen innan jag glömmer och bara ser allt i ett enda icke-objektivt rosa lyckoludd... nog för att jag redan gör det men det kan ju vara värt ett försök.

Förkortningen BF står för "Bräknad Förlossning" (.. ifall ni inte visste)

3v innan BF (grav.vecka 36+2)

Jag vaknade med stark "mensvärk" men kunde inte riktigt avgöra ifall det var förvärkar eller känningar från foglossningen, men efter ett tag kändes det som att värken kom i vågor - värre och starkare ibland och svagare andra gånger. Vi hade tid hos barnmorskan samma dag och hon berättade att jag var öppen ca 2cm och att jag antagligen hade förvärkar. Dessa verkar accelererade under helgen och vi åkte in på förlossningen bara för att kolla läget. På förlossningen tyckte de att jag skulle ligga ned och inte röra på mig onödan, så det blev sängläge för mig i fem dagar (för att vi skulle komma förbi hela vecka 36) och då stannade förvärkarna av för några dagar.

2v innan BF (37+2)

På midsommaraftonen hade jag värkar på morgonen - i och med det lossnade slemproppen. Sedan avtog förvärkarna igen *suck*. Jag spelade med bandet på midsommarkvällen och var övertygad om att mitt "rännande" skulle göra att lillen skulle ploppa ut efter helgen.

Inget hände.

Spelning på midsommarafton. Med kalaskula i väntan på bebis.

1v innan BF (38+2)

En vecka efter midsommaraftonen började jag att blöda och vi åkte in till förlossningen för att kolla var blödningen kom ifrån. Det var en sk. cevixblödning (från livmodertappen) och indikerade på att livmodern kämpade med att mjukas upp och öppna sig mer. Tydligen skulle det vara bra att det gick så långsamt för då skulle jag slippa en sådan chockartat snabbt och smärtfullt öppningsarbete när det väl var dags. Men allt jag kunde tänka på var att det tog en jä*la tid för ungen att komma ut. Jag var grymt frustrerad!

Några dagar innan BF (39+1,2 och 3)

Fem dagar efter blödningen började, tolv dagar efter slemproppen gått, nitton dagar efter de första förvärkarna besökte vi barnmorska och hon konstaterade att det bara handlade om något dygn till. Jag trodde såklart inte på henne eftersom allt kändes så lugnt just då. Dagen efter det kände jag att något var på gång och vi rände runt för att fixa alla saker som fortfarande inte far fixat till att lillen skulle komma. Två dagar efter besöket hos barmorska åkte vi in på förlossningen och denna gång stannade vi kvar.

När vi kom in till förlossningen så hade jag ca 3-4 minuter mellan värkarna, men de var fortfarande oregelbundna i styrkan så det var inte riktigt dags ändå. De funderade på att ge mig en sovdos för att jag skulle få sova en natt innan det hela satte igång. Men barnmorska tordes inte riktigt sätta in sovdosen ifall förlossningen skulle sätta igång redan under natten så vi fick avvakta i väntrummet i en timme för att se hur värkarbetet fortskred. En halvtimme senare hade jag riktiga pinvärkar, barnmorska sa att det var på gång och vi fick ett rum. Guu vilken tur att jag inte fick den där sovdosen!

70% lustgas = bra grejjer

Lustgasen
Jag fick lustgas, först 30% som var helt okej till en början. På 30% lustgas klipptes värktopparna men jag kände mig ändå relativt klar i huvudet och inte allt för yr. Men sedan hjälpte det inte längre och jag bad om att få höjt till 70% och det var kanonbra! Men jag kan tänka mig att 70% blir för mycket ifall man inte tål att bli yr i bollen, men jag älskade det och det höll mig på ett fantastiskt gott humör.

Epidural
Till slut fick jag epidural och det var inte alls vidare dramatiskt. De gav mig en ganska hög dos till en början så att värkarna skulle försvagas lite för att jag skulle få vila lite (epidutaralen går att reglera och vid hög dos försvagas värkarna) och jag lyckades sova en hel timme (!!) Sedan tog de hål på hinnan och drog ned epiduralen, och då satte krystvärkarna igång nästan direkt. Surt sa räven men de tog bort min älskade lustgas för att de ville att jag skulle vara mer närvarande, vilket gjorde mig lite sur men det gick bättre än förväntat

Krystvärkar
Jag tyckte att krystvärkarna var skrämmande till en början, men de gjorde inte direkt ont. Jag kan förklara dem mest som att "kaskad-kräkas" - man kan inte kontrollera det, kroppen bara gör det av sig själv så det är bara att hänga med när alla muskler drar ihop sig i en enda stor superkramp. Men här blev jag grymt fokuserad, peppad och rent av glad! Hela mitt liv ha jag trott att det är själva utpressandet av ungen som skulle göra ont, men jag tyckte inte att det kändes annat än trögt och arbetsamt. De sprickor jag fick kändes inte av ett dugg.

Ute!
Slutligen val lillen ute. Jag hade trott att jag skulle grina och och snörvla när jag fick upp honom på bröstet, men jag var mest chockerad. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag skrattade lite nervöst och sa - nämen hej! var det du som bodde därinne?! och jag kunde för allt i världen inte förstå hur han hade fått plats.

Här är lillen bara några sekunder gammal

Placenta

Moderkakan behövdes knappt krystas ut något för den hade följt med när Otto kom ut.  Jens fotograferade den för jag ville ha en bild på de vackra ådrorna.

Jag lägger upp några närbilder här nedan men samtidigt varnar jag känsliga från att titta på bilderna. Jag tycker inte att det är äckligare än det man kan hitta i vanliga livsmedelsbutiker, faktiskt mycket mindre otäckt än en lammstek kan jag tycka.

Ja, men nu är ni varnade iaf.'

Som grenar eller rötter på livets träd

Sammanfattat:

*Pinvärkarna i öppningsskedet var värst. Jag tyckte att lustgasen var bra i det läget, men man blir ganska drogad vid 70% och därför inte så närvarande som man borde vara.

* Epiduralen var inte så skrämmande i verkligheten (jag har sprutskräck). Det var inte så dramatiskt ändå. Min sprutskräck kändes oerhört betydelselöst i jämförelse med vad som var på väg att hända!

*Det här med att "spricka" låter värre än vad det är. Det känns inte vidare märkvärt just när det händer, men dagarna efter kändes desto mer. Det är mycket värre för de som får göra kejsarsnitt - mer sår att läka.

*Skrämmande att känna att man inte har kontroll över vad kroppen gör, men jag blev tryggare i och med att jag började acceptera kroppens sätt att arbeta. Det är bara att hänga med och tänka på att din kropp vet vad den gör även om man själv varken vet ut eller in just då.

*Direkt efteråt var jag oerhört stolt över mig själv! Jag har nog aldrig varit så uppriktigt stolt över något som det här - vår gemensamma insats i frambringandet av ett nytt liv. Jag är så mallig att jag nästan spricker.

*Tiden går snabbare än vad man tror. Tio timmar var alldeles lagom länge tycker jag.

*Jag trodde helt fel om vad som skulle vara värst - i mitt fall var illamåendet och tröttheten i början av graviditeten, foglossningarna och tre veckor med förverkar värre än själva förlossningen.

Jag önskar att jag fått höra mer positiva berättelser om att föda barn istället för skräckhistorier om 24-timmars förlossningar och vaginor som spricker "från Ystad till Haparanda". Traumatiska förlossningar är såklart också en verklighet, men måla inte fan på väggen i förväg.

Vilken fiiin berättelse / beskrivning!

Det är nog många oroliga gravida som skulle må bättre av att läsa den. :)

Fantastiskt foto av alldeles nyfödde Otto, hos mamma Teresa <3

Wow det var faktiskt väldigt lättade att läsa! Bra förberedelse! Fan vad bra nni är som satt Otto till världen!

Hah amen moderkakan var scary!!! Jag är lite rädd för min egen där inne i magen. men jag ska försöka se den som något vackert istället.. försöka försöka!!



Sv: Precis vi kände det också, det är nästan tabu inte att inte förutsätta missfall när man pratar med folk. Vi får ständiga varningar, men det hade räkt med den man får när man läser på om ämnet!

Så nej, nu känns det mer och mer verkligt! Jag är fortfarande helt upprymd efter att ha hört lillens hjärtslag. Helt magiskt!!

Guuuu va häftigt att ni fotade moderkakan! Den är så vacker & listan kan väl göras lång på värre saker man hittar i livsmedelsaffären: syltade grisfötter (tack & lov sesångsvara, men det etsar sej fast på näthinnan resterande tid av året...) kyckling, korv (det är det äckligaste jag vet!!!) ja, hur som helst, superskoj att ha den på kort! Skulle bli en snygg tavla :-)



Spännande att läsa om den sista tiden innan Otto kom till världen, så här runt Mejas födelsedag tänker jag alltid på hur det var precis idag fast för tre år sedan...det börjar veckan innan födelsedagen & sen ockuperar det mina tankar fullständigt tills nån vecka efter födelsedagen :-) idag för tre år sedan var vi kvar på bb & ville inget annat än att åka hem! Eddan åkte som en galning mellan renovering i lägenheten & oss på avdelningen...Meja hade en släng av gulsot & hade gått ner 400 gram i vikt...hon var alldeles skrynklig & torr i huden...ucsh! jag ville verkligen bara HEM! :-D



Ta hand om dej & gullplutten & hälsa skitungen ;-)

många kramar

tack teresa! Alice är en riktig goding! :)

Åh tack för den komplimangen, det värmer. Ena stunden känner man sig bara tjock och otymplig men sen kommer den där insikten om att det faktiskt är en gravidmage man har och då känner mig sig genast mallig och stolt igen:)

Finfin berättelse. Men iallafall har du väl inte fått hört någon skräckberättelse från din gamla mor. Har bara älskat de fem förlossningar jag varit med om, men det beror ju också på att det inte tillstött komplikationer eller så....å så fina ungar det blev minsann.

Tack för att du lugnar mig Teresa.

Jag antar att jag kämpat så hårt för att bli av med vikt att det är svårt att acceptera att det måste få ta sin tid nu, jag vill acceptera.. men tungt är det. Tur att jag får världens vackraste gåva samtidigt som vågen håller på att sprängas! Det gör det hela värt det :)

Det var det mest avslappnande men samtidigt kittlande känsla jag någonsin upplevt! Verkligen en garanti på att man kan andas ut! :)



Moderkakan låg precis som jag trodde på framväggen men jag har ändå känt små buffranden som har blivit tydligare för var dag, haha han sparkar på rejält så fastän stötdämparen så verkar det som att han gör sin röst hörd :)

Åh jag är så lycklig! Fatta att han snart är här! :)

Kram