gravidtid - bildgenomgång

Här är en genomgång av några bilder som jag tog under tiden Otto var i magen.

ca vecka 10                       vecka 16                      vecka 21

vecka 24                   vecka 29                ca vecka 32

ca vecka 36                        vecka 38

På sista bilden ser man att jag var klippt hål i mina (egenhändigt sydda) gravidmjukbyxor för att få plats med magen. Vecka 38+4 kom lille Otto ut och det är knappt att jag vill veta hur tjock jag hade varit ifall han stannat inne två veckor till.

Förlossningen

Jag hade tänkt att blogga om det här under första vecka hemma med lillen, men det blev helt enkelt för mycket just då och omklimatiseringen från "jag lever utefter mina egna behov och villkor" till  "jag lever enbart utefter mitt barns behov och villkor" har varit en kraftig omställning, trots att man trodde sig vara beredd på det!

Jag tänkte iaf. redogöra för förlossningen innan jag glömmer och bara ser allt i ett enda icke-objektivt rosa lyckoludd... nog för att jag redan gör det men det kan ju vara värt ett försök.

Förkortningen BF står för "Bräknad Förlossning" (.. ifall ni inte visste)

3v innan BF (grav.vecka 36+2)
Jag vaknade med stark "mensvärk" men kunde inte riktigt avgöra ifall det var förvärkar eller känningar från foglossningen, men efter ett tag kändes det som att värken kom i vågor - värre och starkare ibland och svagare andra gånger. Vi hade tid hos barnmorskan samma dag och hon berättade att jag var öppen ca 2cm och att jag antagligen hade förvärkar. Dessa verkar accelererade under helgen och vi åkte in på förlossningen bara för att kolla läget. På förlossningen tyckte de att jag skulle ligga ned och inte röra på mig onödan, så det blev sängläge för mig i fem dagar (för att vi skulle komma förbi hela vecka 36) och då stannade förvärkarna av för några dagar.

2v innan BF (37+2)
På midsommaraftonen hade jag värkar på morgonen - i och med det lossnade slemproppen. Sedan avtog förvärkarna igen *suck*. Jag spelade med bandet på midsommarkvällen och var övertygad om att mitt "rännande" skulle göra att lillen skulle ploppa ut efter helgen.

Inget hände.

Spelning på midsommarafton. Med kalaskula i väntan på bebis.


1v innan BF (38+2)
En vecka efter midsommaraftonen började jag att blöda och vi åkte in till förlossningen för att kolla var blödningen kom ifrån. Det var en sk. cevixblödning (från livmodertappen) och indikerade på att livmodern kämpade med att mjukas upp och öppna sig mer. Tydligen skulle det vara bra att det gick så långsamt för då skulle jag slippa en sådan chockartat snabbt och smärtfullt öppningsarbete när det väl var dags. Men allt jag kunde tänka på var att det tog en jä*la tid för ungen att komma ut. Jag var grymt frustrerad!

Några dagar innan BF (39+1,2 och 3)
Fem dagar efter blödningen började, tolv dagar efter slemproppen gått, nitton dagar efter de första förvärkarna besökte vi barnmorska och hon konstaterade att det bara handlade om något dygn till. Jag trodde såklart inte på henne eftersom allt kändes så lugnt just då. Dagen efter det kände jag att något var på gång och vi rände runt för att fixa alla saker som fortfarande inte far fixat till att lillen skulle komma. Två dagar efter besöket hos barmorska åkte vi in på förlossningen och denna gång stannade vi kvar.

När vi kom in till förlossningen så hade jag ca 3-4 minuter mellan värkarna, men de var fortfarande oregelbundna i styrkan så det var inte riktigt dags ändå. De funderade på att ge mig en sovdos för att jag skulle få sova en natt innan det hela satte igång. Men barnmorska tordes inte riktigt sätta in sovdosen ifall förlossningen skulle sätta igång redan under natten så vi fick avvakta i väntrummet i en timme för att se hur värkarbetet fortskred. En halvtimme senare hade jag riktiga pinvärkar, barnmorska sa att det var på gång och vi fick ett rum. Guu vilken tur att jag inte fick den där sovdosen!

70% lustgas = bra grejjer

Lustgasen
Jag fick lustgas, först 30% som var helt okej till en början. På 30% lustgas klipptes värktopparna men jag kände mig ändå relativt klar i huvudet och inte allt för yr. Men sedan hjälpte det inte längre och jag bad om att få höjt till 70% och det var kanonbra! Men jag kan tänka mig att 70% blir för mycket ifall man inte tål att bli yr i bollen, men jag älskade det och det höll mig på ett fantastiskt gott humör.
Epidural
Till slut fick jag epidural och det var inte alls vidare dramatiskt. De gav mig en ganska hög dos till en början så att värkarna skulle försvagas lite för att jag skulle få vila lite (epidutaralen går att reglera och vid hög dos försvagas värkarna) och jag lyckades sova en hel timme (!!) Sedan tog de hål på hinnan och drog ned epiduralen, och då satte krystvärkarna igång nästan direkt. Surt sa räven men de tog bort min älskade lustgas för att de ville att jag skulle vara mer närvarande, vilket gjorde mig lite sur men det gick bättre än förväntat
Krystvärkar
Jag tyckte att krystvärkarna var skrämmande till en början, men de gjorde inte direkt ont. Jag kan förklara dem mest som att "kaskad-kräkas" - man kan inte kontrollera det, kroppen bara gör det av sig själv så det är bara att hänga med när alla muskler drar ihop sig i en enda stor superkramp. Men här blev jag grymt fokuserad, peppad och rent av glad! Hela mitt liv ha jag trott att det är själva utpressandet av ungen som skulle göra ont, men jag tyckte inte att det kändes annat än trögt och arbetsamt. De sprickor jag fick kändes inte av ett dugg.
Ute!
Slutligen val lillen ute. Jag hade trott att jag skulle grina och och snörvla när jag fick upp honom på bröstet, men jag var mest chockerad. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag skrattade lite nervöst och sa - nämen hej! var det du som bodde därinne?! och jag kunde för allt i världen inte förstå hur han hade fått plats.

Här är lillen bara några sekunder gammal


Placenta
Moderkakan behövdes knappt krystas ut något för den hade följt med när Otto kom ut.  Jens fotograferade den för jag ville ha en bild på de vackra ådrorna.

Jag lägger upp några närbilder här nedan men samtidigt varnar jag känsliga från att titta på bilderna. Jag tycker inte att det är äckligare än det man kan hitta i vanliga livsmedelsbutiker, faktiskt mycket mindre otäckt än en lammstek kan jag tycka.



Ja, men nu är ni varnade iaf.'

Som grenar eller rötter på livets träd


Sammanfattat:

*Pinvärkarna i öppningsskedet var värst. Jag tyckte att lustgasen var bra i det läget, men man blir ganska drogad vid 70% och därför inte så närvarande som man borde vara.

* Epiduralen var inte så skrämmande i verkligheten (jag har sprutskräck). Det var inte så dramatiskt ändå. Min sprutskräck kändes oerhört betydelselöst i jämförelse med vad som var på väg att hända!

*Det här med att "spricka" låter värre än vad det är. Det känns inte vidare märkvärt just när det händer, men dagarna efter kändes desto mer. Det är mycket värre för de som får göra kejsarsnitt - mer sår att läka.

*Skrämmande att känna att man inte har kontroll över vad kroppen gör, men jag blev tryggare i och med att jag började acceptera kroppens sätt att arbeta. Det är bara att hänga med och tänka på att din kropp vet vad den gör även om man själv varken vet ut eller in just då.

*Direkt efteråt var jag oerhört stolt över mig själv! Jag har nog aldrig varit så uppriktigt stolt över något som det här - vår gemensamma insats i frambringandet av ett nytt liv. Jag är så mallig att jag nästan spricker.

*Tiden går snabbare än vad man tror. Tio timmar var alldeles lagom länge tycker jag.

*Jag trodde helt fel om vad som skulle vara värst - i mitt fall var illamåendet och tröttheten i början av graviditeten, foglossningarna och tre veckor med förverkar värre än själva förlossningen.

Jag önskar att jag fått höra mer positiva berättelser om att föda barn istället för skräckhistorier om 24-timmars förlossningar och vaginor som spricker "från Ystad till Haparanda". Traumatiska förlossningar är såklart också en verklighet, men måla inte fan på väggen i förväg.

efterlängtad och alldeles nykläckt

Nu är han äntligen här!

Vår lille Otto föddes i lördags, den 10/7 klockan 09.35. När jag såg honom första gången (utanför magen dvs) så fattade jag ingenting.. han fanns ju på riktigt! vem hade trott det?! Sedan dess har det bara varit overkligt, som att han är en vacker dröm som jag inte vaknar upp ifrån.

När vi fick åka hem från BB tyckte jag att det kändes märkligt att vi faktiskt fick ta med honom hem utan att någon sa "näe, inget hemlån på bebisar!". Det är som att hjärnan inte ville förstå att han var vår - att han kommer att leva och bo med oss! Det är ju för bra för att vara sant. Vi älskar honom så att hjärtat brister i småbitar!

En hormongrinig nybliven mamma och en två dagars ny liten prins.

Jag måste nog kurera mig med järntabletter och vätskeersättning någon vecka framöver. Jag trodde att jag hade feber ett tag idag men kom sedan på att jag antagligen hade både vätskebrist och järnbrist på grund av all blödning. Jag är helt borta och yr i huvudet.

Sedan kan amningen ta massor av vätska, men så mycket kommer det inte ur dem ännu så att jag skulle kunna få vätskebrist av det.

Jag återkommer när jag får mer energi att skriva.



det värker

Det känns lite som att det är bebis på G nu snart! Jag har inte sovit vidare mycket nu i natt för värkarna. Jag känner mig inte så trött heller, lustigt nog är jag ganska pigg-lugn och klar i huvudet.

Jag har tidigare refererat förvärkarna som "värre än migrän" men det är inte riktigt sant för de går inte riktigt att jämföra. Av migrän blir man (åtminståne jag) ganska dåsig, svår att hålla kontakt med, yrande av smärtan - som att man satte en spärr i hjärnan som gör att man inte kan tänka klart. Dessa värkar gör ont som tusan, men jag är helt klar i huvudet, nästan "speedad" och samtidigt ganska harmonisk och lugn. Det är helt otroligt hur fiffigt kroppen kan arbeta med hjärnsubstanser, hormorner och signaler!! Och jeavlar va glad jag är att mina hjärnsignaler för en gångs skull fungerar som de ska!! Det tillhör ju annars ovanligheterna.


Så nu sitter jag uppe och klockar värkar på värktimer.se Det är en sida som jag verkligen rekommenderar (...men kom ihåg att klicka på timern varje gång innan ni tar tid för annars fattar den inte att man vill klocka! Läs instruktionerna). Just nu är värkarna mellan 35-50 sek långa och har ett mellanrum på allt mellan 3 minuter till 15 minuter, så frekvensen är ganska oregelbunden ännu.

Jag måste nog ta och övertala min karl att gå ner till apoteket så att jag får fixa värktabletter, det skulle vara bra om jag får sova lite till innan vi måste åka in på förlossningen (ifall det skulle råka bli nu i helgen). Att ha förvärkar i tre veckor, om än ganska lätta, tar på krafterna... och tömmer hemapoteket på paracetamol.

Ni lär väl höra/se/läsa från mig om vad som händer :)  Hare så länge!

till helgen? nästa vecka? eller?!

Igår var vi till barnmorskan eftersom vi "missade" förra tiden då vi åkte till förlossningen för att kolla upp blödningen. Vi fick gå till en annan barmorska eftersom vår reguljära hade fullt upp innan semestern, men den här var också mycket trevlig (även om hon hade helt andra rutiner och var lite mer hårdhänt).
Jag berättade om allt som hade hänt de senaste 2 ½ veckorna: om värkar, slemproppar och cevixblödningar. Så klämde hon på magen och på bebisens huvud och sa  -Jag är ganska säker på att den här kommer innan helgen (!!!)


Hur tusan kan hon veta det?! Jag vågar inte hoppas på det. Lillskrutt-ungen inte har kommit tidigare då jag känt såhär, så vad är skillnaden nu då?!

Näe vi vågar som sagt inte hoppas på hennes ord och försöker ta det hela med en nypa salt (så gott det går iaf). Men det kan inte hjälpas att jag ändå blir ännu mer rastlös. Just nu finns det trehundratusenmiljoner saker som jag vill få gjort innan bebisen kommer, men värken och yrseln hindrar mig från det mesta. Jag får nog ta och gilla läget på ha-allt-klart-fronten.

I övrigt spenderas tiden just nu med att sysselsätta sig lagom mycket - Inte för mycket, för tungt eller för stressigt, men tillräckligt för att inte behöva avlida av längtan.

Följande saker har gjorts den senaste veckan:

#1 Mata igelkottarna
#2 Långsamma men avstressande promenader
#3 Titta på film
#4 Torka av golvlisterna från damm
#5 Göra folk fula i photoshop
#6 Vika bebisens kläder (för femtielfte gången)
#7 Klippa bort kluvna hårtoppar, en och en i taget
#8 Mysa på balkongen med Flisan

klicka på bilderna för större format

Ja, vi får väl se hur det går... jag tror inte att det blir någon bebis som kommer ut innan helgen iaf. Kanske på söndag eller måndag.. eller den 13e som det var uträknat ;)

El Tjockosmocko, vecka 38+2

Ingen bebis ännu. Jag är så himla rastlös och kan inte göra något som inte går att relatera till bebis, men samtidigt är jag urtrött av allt småvärkande. Längtar så jag håller på att avlida!

Idag for vi in till förlossningen p.g.a. att jag vaknade med en blödning. Det var inget märkvärdigt, bara känsliga slemhinnor och en kämpande livmodertapp. Men vi fick inget svar på hur länge till latensfasen ska hålla på. Tydligen kan det ta låång tid för förstföderskor, för att kroppen måste vänja sig, förberedas och mjukas upp långsamt (och det kanske man ska vara tacksam för, men fy vad frustrerande).

v. 38+1

Nu har bebisen det ganska trångt och ligger med ryggen mot min vänstra sida och fötterna mot min högra. Bebisen flyttar inte på sig längre utan får istället nöja sig med att sparka mig i sidan, trycka med händerna mot ett höftben och trycka rumpan upp mot min magsäck. Ibland tar bebisen spjärn mot revbenen med ena foten och pressar ned sitt huvud i bäckenet (ja, det gör ont), och då tänker jag såklart -Stackarn vill ju ut!! för det verkar då förbaskat trångt.
trångt!
Trångt!

Även om detta jäkla väntande är frustrerande så vet jag såklart att jag inte borde klaga... jag har ju inte ens gått ut hela tiden ännu! Men det kändes som att jag blev lovad en present i förtid och sedan togs den tillbaks med ett -Näe förresten, du får vänta tills julafton ändå... Men hur som helst så är det bara ca 10 dagar kvar till beräknat datum - det är ju inte sådär jättelänge kvar ändå.

Jag hoppas att det blir fint väder nu framöver och att jag lyckas sova lite mer om nätterna. Då ska jag, ifall jag orkar, sitta på balkongen och måla den här sista tiden. Det blir kanonbra!

horisontalläge... igen :P

Natten mellan fredagen och lördagen var full av värkar. Jag gick upp ett antal gånger för att det kändes bättre ställa sig upp och röra på höfterna lite ibland. Men sömnlösheten gjorde ju inte så mycket eftersom det var bebisens antågande som gjorde att det blev på det viset, så jag var ganska glad ändå.

Eftersom värkarna hade varit täta under natten, trots sin oregelbundenhet, tyckte vi ändå att det var bäst att ringa förlossningen och höra om vi skulle ta tid på värkarna eller inte.. så jag ringde och fick genast prata med en helt hysterisk kvinna i telefonen. Jag som tidigare var lugn blev oerhört uppstressad av att snacka med denna kvinna som inte lyssnade på vad jag hade att säga - istället tog hon för givet att jag var livrädd för att föda och hon tvingade mig att profylaxandas i telefonluren med henne.

När hysteritanten sedan såg i journalen att vi bara var i vecka 36+3 sade hon:
Nu är det här alldeles för tidigt! Du ska komma in så vi kan ge dig en bricanylspruta!
(bricanylspruta=skjuta upp värkarbetet) Det tyckte jag inte alls om! men jag vågade inte säga ifrån.


Vid frukosten satt jag och snörvlade över att det inte var så här jag hade tänkt mig att det skulle bli! Jag och bebisen var ju laddade för det här och dessutom så var det ju inte säkert att det skulle gå vidare fort ändå!! Jag ångrade att jag hade ringt till förlossningen - Allt jag ville ha var råd och nu skulle jag få nån värkhämmande sprutjävel!

Väl framme på förlossningen fick vi prata med förlossningspersonal som var mycket lugnare än tanten jag hade talat i telefonen med tidigare. Det kändes lite bättre även om jag fortfarande var sur.

Vi fick svara på lite frågor och sedan tog de CTG som visade att bebisen mådde bra och att jag hade värkar men inte så pass att det var något akut (vilket jag redan hade förstått). Men sedan sa barnmorskan som undersökte att det ändå var lite väl tidigt fö r sådana värkar och att vi måste passera 37 hela veckor innan det slutade att räknas som prematur. Jag fick slippa bricanylsprutan ifall jag istället försatte mig i total inaktivitet veckan framöver: inget fixande, packande, tvättande, diskande eller promenerande. Helst skulle jag trycka i mig resten av mina citodon (6st/dag?!) för att sedan bara sova och äta.

Men alltså hur ska det gå?! Förra gången  (vecka 30) då jag blev ordinerad "horisontalläge" höll det i fyra dagar. Det var så himla trist! Och ni som själva har upplevt en graviditet vet säkert att behovet att fixande och donande är näst intill tvångsmässigt när man börjar bygga bo.

Jag får väl ta och lugna ner mig då  *suck*  åtminstone till efter midsommar.

latensfas

Jag tror att jag/vi har kommit in i det som kallas latensfasen vilket känns lite plötsligt.

Igår natt kunde jag inte sova så bra för att det värkte i ländryggen så jä*ulskt! Jag tänkte att det kanske var foglossningarna som blivit värre, eller att jag gått med tyst urinvägsinfektion (för det kändes som bäckenhinneinflamation) men jag tänkte att jag skulle ta upp det med barnmorskan på morgonen eftersom jag ändå hade en tid då. Senare började det även värka fram mot buken och jag började känna skärande smärtor omkring livmodertappen.

Väl hos barnmorskan så visade alla tester att allt var bra. Jag hade ingen urinvägsinfektion enligt odlingarna, bra blodtryck och bebisens hjärta slog som det skulle. När jag berättade om värkarna så tyckte hon att det var lika bra att kolla läget därnere. Livmodertappen hade öppnat sig två cm!! När barnmorskan sa detta så tänkte jag -Härräguu, står människan och ljuger mig rätt upp i ansiktet?! Det är ju taskigt att ljuga om sånt! sedan såg jag Jens sitta där i bakgrunden på sin stol med uppspärrade ögon och blek i ansiktet... han blev nog lite nervös :)

I allafall så har värkarna fortsatt men är oregelbundna och ökar inte i styrka, så jag antar att vi får lite tid på oss innan det är dags. Tydligen kan latensfasen hålla i sig allt från något/några dygn eller upp till tjugo dagar - det är lite olika från person till person. Vissa känner inte ens av sin latensfas.

Nu borde jag faktiskt försöka sova lite till.. jag har massor att göra i helgen!! Ingenting är fixat ifall lillpluttsingen skulle komma nästa vecka :S

God Natt/Morgon

en östrogenstinn dag

Mjaa.. nu kan man börja undra o m jag inte har fått något extra stort påslag av hormoner på sistone. Ännu en emotionellt instabil dag!

Det började med att jag hade sovit dåligt för halsbrännan och för att jag hade så ont i fogarna och höfterna. Jag hade även glömt att ta min medicin så jag var lite skakis när jag vaknade (jo, det är dags att sluta helt med medisinen nu, men det är lättare sagt än gjort) och kl. 14.00 blev jag väckt av min käre karl som tyckte att det var dags för mig att äta något. Han frågade mig om jag mådde bättre idag och allt jag kunde känna var min yrvakenhet som tumlade runt i skallen, så jag svarade att det var bra!

Min bättre hälft tyckte att vi skulle äta nere på stan eftersom "..Vi måste passa på att umgås bara vi två, för det har barnmorskorna sagt" och jag sa bara "Öhhhhh jaaa det blir bra.." för att sedan fortsätta stirra tomt in i väggen.

Nere på stan var jag först på så bra humör, jag tänkte på hur fort tiden hade gått och hur fin liten familj vi kommer att bli. Men sedan när det var dags att gå ifrån bordet så kom jag inte förbi! det såg ju ut som att jag skulle kunna trycka mig mellan stolarna men det gick inte för magen var mycket större än vad jag hade föreställt mig!! Så jag fick säga åt en tjej som satt på ena stolen att hon måste kliva upp och släppa förbi mig. "Jag är lite för tjock..." sa jag och var grymt generad. Sedan när jag kommit en bit därifrån började jag att gråta.. såklart. Jag blev så upprörd över att jag inte bara kände mig klumpig och rultande, jag tvingas dessutom be omgivningen anpassa sig efter mig! Usch vad jag skämdes!!


Jag vet ju egentligen att det inte är något att skämmas för men just då var det verkligen superjobbigt och upprördheten tog mig så pass på krafterna att jag fick blodtrycksfall och fick svårt att andas.

till alla fina sympatigravida...

Jag har hunnit tänka det många gånger men aldrig uttalat det tillräckligt tydligt - Tack alla som "känner med" i bebis/gravidlyckan och bebis/gravidmotgångarna, ni är så himla fina!

Många har nog reagerat på att min sambo har "tofflat" för mig under den här tiden och jag är ytterst tacksam att han inte har påverkats negativt av andra människors påpekanden om detta.

Tack  min älskade för att du slutade att snusa och dricka alkohol samtidigt som mig (ja, det hade varit svårare för mig att sluta snusa ifall du hade fortsatt). Tack för att du försöker att leva ett hälsosamt liv med mig för vårt barns skull. Tack för att du gör allt som min kropp inte längre klarar av. Tack för att du tydligt visar engagemang och vilja i att förstå vad jag känner både fysiskt och psykiskt. Tack för att du säger att jag är vacker och ger mig den närhet jag behöver.

Det kan anses vara en självklarhet, men så är det inte... inte för alla.
bilden är lånad från yogastudion.se/gravid
Bildkälla: yogastudion.se

Samtidigt vill jag uppmuntra alla sympatigravida partners, släktingar och vänner till andra gravöser där ute: det är inte töntigt, mesigt eller svagt! Det är något medkännande, förståndigt och starkt. Alla visar sin delaktighet på olika sätt och det är helt omöjligt att veta vad man ska göra till exakthet, har man inte barnet i magen och hormonerna i kroppen så kan man omöjligt känna detsamma, men ditt sätt att försöka förstå och ditt sätt att känna för barnet är också ett havandeskap!

Och mina tankar går även ut till alla ensamma blivande (och nuvarande) föräldrar som inte har någon partner att dela lyckan med - mina förhoppningar går till er om ett starkt nätverk av förnuftiga släktingar och vänner som ställer upp för er. Våga be om hjälp och våga beblanda er med andra som vill er väl. Ni är lika mycket värda gott mottagande, omtanke och stöd som alla andra.

längtar <3

Just nu orkar jag inte  skriva så mycket, men jag kan avslöja att jag bara har en "sak" i huvudet just nu.

ca 1månad/1½månad kvar!

Det känns både frustrerande och underbart på samma gång. Helst vill jag ha ut ungen snart så att jag slipper smärtan. Men jag har såklart lillskrutten i magen tusen gånger hellre än i en kuvös - den får väl stanna kvar där inne i magen ett tag till.

Nu går solen upp ser jag.. dags att försöka få lite mer sömn!

får inte plats längre!

Drygt men sant, jag har verkligen blivit supertjock på mycket kort tid. Nu går det med en rasande fart och kläder som jag trodde att jag skulle kunna ha i minst tre veckor till har blivit alldeles för små. Det är ju som det ska vara (...och jag känner mig fortfarande snyggast i stan med min fina mage) men vad ska jag klä mig i nu den sista månaden? Jag kan väl ändå inte gå omkring naken?!

Här ser ni ett fantastiskt försök till att bekläda sig i en (annars lite för stor) trech-coat. Det är den största vårjacka jag har! Hett värre, eller hur?

Sedan tycker jag inte heller att det är läge att skaffa sig en särskild gravidjacka heller eftersom ungen bara kommer att vara kvar där inne i 1½ månad till - Det kändes som lite väl sent för att lägga pengar på sånt, då vore det vettigare att bekosta sig ett "komma-hem-paket" från Apoteket.

Men jag har införskaffat en ny munkjacka som ska vara stor (oversize-modell tror jag att det kallas). Den kan jag ha redan i medium och det finns plats för lite med mage också! Jag tänkte att den kommer jag vilja använda efter bebisen har kommit ut också. Sedan slipper jag gå och frysa om magen vilket jag har gjort de senaste två veckorna eftersom jag enbart har kunnat knäppa jackor och koftor med en knapp under bysten.
Så här fin blev jag i den:


När jag tittar på bilderna så kan jag se att jag har blivit mycket rundare om kinderna också! Jag känner igen det från när jag käkade monstermycket mediciner... Det är vätskeansamlingen som har satt igång på allvar :S det kan jag även känna i benen och fötterna - de pulserar när jag stått/gått ett tag. Tur att det börjar närma sig slutet nu.

Bebisen har förresten vänt på sig och ligger med huvudet nedåt men är ännu inte fixerad. Den flyttar inte på sig lika mycket längre, ligger istället och sparkar/pressar mot en och samma punkt hela dagarna. Den dricker nog ganska mycket fostervatten för den hickar flera gånger om dagen.

Så här var det väl tänkta att det ser ut inne hos bebisen just nu (bildkälla).
Inte så underligt att jag måste kissa så ofta, på bilden är blåsan nästan helt ihopklämd!

På återseende! Yo!!

jag staplar gravidkrämpor

Näe nu känns det faktiskt ganska tungt ibland! Gravidkrämporna börjar att samla ihop sig och bli allt mer påtagliga. Jag som tänkte att "någon rättvisa ska det väl vara" och hoppades på att allt skulle bli prima efter de fyra första månaderna av illamående... så blev det inte.

Vecka 4-16
  • Tröttast i världen!  - check
  • Illamående - check
  • Gråtatacker - check
  • Finnar och kvisslor - check
  • Flottigt hår - check
  • Noll koncentration - check
  • Hemskt ont i ligamenten - check
  • Fryser så innihellvette! - check
  • Skitont i bröstvårtorna - check
  • Doftöverkänslighet - check
  • Nässelutslag - check

Vecka 17-23
Ganska bra period faktiskt. Jag hade lite illamående och humörsvängningar kvar in mot vecka 20. Bebisen börjar att sparka och glädjen över detta gav mer energi även om jag fortfarande var trött och okoncentrerad. Jag försöker att göra bort så mycket skolarbete och hem-fixande som möjligt eftersom att jag känner att jag äntligen fick lite energi.

Vecka 24- 33
Plötsligt bryter kroppen ihop och jag började få sammandragningar som både ökade i styrka och började komma tätare. När de började göra ont och jag fick flera i timmen så kontaktade jag MVC - därav ordnationen "horisontalt läge" och vila. Tydligen utsöndrar man ett stresshormon när värkarna ska sätta igång, är man stresskänslig så utsöndrar man det även vid vardags-stress och då ökar sammandragningarna. Dessutom kan barnet påverkas av stresshormonerna och kan få lite extra bråttom att komma ut.

Men efter att ha vilat en vecka och sedan prioriterat bort .. typ allt, så har sammandragningarna blivit normala igen :)

sedan kom...
  • Foglossningar i alla fogar - check
  • Värk i ryggmusklerna- check
  • "Växtvärk" i magen - check
  • Halsbrännan från helvetet - check
  • Sömnproblem - check
  • Ömma fötter, ben och pattar - check
  • Svettningar - check
  • Tung andning - check
  • Nästäppa - check
Men jag har sluppit bristningar och åderbråck än så länge (ta-i-trä).

En tjockis vid sjukhusets norra entré - i väntan på studiebesök på förlossningen
Bildtext: En tjockis framför sjukhusets norra entré. Klicka på bilderna för större format.

Hoppas att det finns någon universell rättvisa som gör att jag får en fantastisk och lättsam förlossning ;) Antagligen finns det inget sådant :P

När skolan har slutat och när vi börjar närma oss vecka 38 så ska jag börja röra på mig igen, om fogarna tillåter det. Gravidyoga och/eller vattengympa låter skönt! Jag håller tummarna att det inte blir flera krämpor iaf.

fixa stuff till bebis

Nu börjar det verkligen ta sig med prylsamlandet inför bebisens ankomst. För några dagar sedan fick vi ett brev med en finfin baby-body från vännerna J&M. Klicka på bilden för att se i större format.

Passande för vår lilla pacifist-bebis
(...som blir rädd när dom skjuter pistoler på film!)

Under tiden som jag har befunnit mig i 5 dagars viloläge har jag lyckats mejlbomba bebisens blivande mor- och farföräldrar med babypryl-tips. Nu har bebisen både en modärn babysitter och en gammaldags liggvagn! Hoppas att lillskrutten kommer att gilla dem.

Denna fantastiska gamla barnvagnen vann morsan och farsan på en Tradera-aktion till Lillskruttis.

Om man inte har tillgång till olika vagnar (både ligg- och sittvagn) inom släkten så skulle jag rekommendera en kombi-/duovagn, vilken går att går att göra om till sittvagn när barnet blir äldre och vill sitta upp. Men vi hade en fin sittvagn hemma hos min mor och far så vi tänkte ta den senare.

När det kommer till babysitters så tyckte jag att det lät underligt med att ha en babysitter som vibrerar, som en massagestol typ... kan verkligen en liten skör bebiskropp gilla det?!

Men så en dag var vi och hälsade på ett par vänner som just fått en liten flicka. Lillflickan svalde så mycket luft när hon åt att hon nästan alltid var i behov av att "rapas" eller klappas på ryggen. Men deras babysitter med vibration (inklusive en massa andra högteknologiska funktioner) fick lilla tjejen all bli alldeles lugn. Vibrationsstolen var tydligen superbra mot magknip! :)

Iaf så tyckte vi att det var lika bra att investera i en sitter med vibration, som naturligtvis är svindyra.. så vi började leta på blocket.se efter begagnade sitters. När vi hittade en bra babysitter så mailade vi iväg tips om den till våra föräldrar.

Det var mina svärföräldrar som var så gulliga att fixa denna babysitter till vår ankommande guldklimp.

Och en sånhär fin sitter från FisherPrice kommer bebben att få när den kommer ut!
Det finns dem med mobiler, speglar och mp3-inkoppling (så man kan spela spec.utvald musik). Men som vi uppfattade det hela så var det vibration-funktionen som babyn gillade bäst!

Kommande på fixa-listan:

+ Madrasser till liggvagnen och spjälsängen.
+ Täcken, kuddar och madrasskydd.
+ Spjälsäng. Finns nog i släkten, på någon vind eller i något förråd.
+ Skötbord, ett som även passar Jens längd! (inte lätt det inte...)
+ Badbalja. Jag funderar på en sån flexibath-balja eftersom vi inte har så stort badrum.

Och så mindre skojiga saker att ordna med...

+ Fixa faderskapsbekräftelse på socialtjänsten (eftersom vi inte är gifta).
+ Snacka med försäkringskassan om ledighet och regler omkring detta.
+ Ta reda på senaste årsinkomst som föräldrapenningen ska baseras på.

...och så måste jag fixa ett nytt legitimation eftersom att mitt pass har gått ut, utan att jag märkt det. Dessutom så har vi mängder av prylar som ska bort från ateljén, något jag numera bävar inför när jag blir sängliggandes för minsta lilla fysiska ansträngning. Men jag har ju en fantastisk karl i huset så det lär väl ordna sig ;)

bebis vecka 30

Bebisen tycker fortfarande att det är lite läskigt med skramlande ljud (vilket jag märker genom att den sprätter till vid plötsliga metalliska ljud, som t.ex metallkällsorteringen och diskning av bestick.) I övrigt så brukar bebisen förflytta sig med lugna rörelser i magen när jag lägger mig ner och stryker på den.
På kvällarna, starx efter kvällsfikat så gör den lite kraftigare rörelser, sträcker ut sig eller spjärnar emot med hälarna (...det jag tror är hälarna). Ibland kittlas det på vissa punkter i magen som om bebisen viftar på tårna eller kraffsar med sina små fingrar mot livmoderväggen.

på bilden: bebismage vecka 28+6

Tyvärr har jag varit både stressad och börjat få ont i kroppen. Jag klarar knappt av en halv dag på skolan innan jag får ont i ry ggen och i bäckenet. För några dagar sedan stegrade förvärkarna/sammandragningarna så pass att jag blev ordinerad "hemmavistelse i horisontalläge" under en veckas tid, vilket jag såklart inte kommer att kunna hålla. Men såhär efter att ha lyssnat lite mer på kroppen i två dagar så upptäcker jag att förvärkarna börjar att återgå till det normala igen. Muskelvärken är dock oförändrad och samma med foglossningen.

Det finns ett problem med att ta det lugnt samtidigt som man pluggar. Om jag struntar i en veckas föreläsningar och grupparbeten så blir det dubbelt arbete veckan efter det och då är ju den vilan som bortblåst. Jag måste åtminstone närvara på de obligatoriska seminarierna och grupparbetena.
Men nu ska jag iaf. ta det riktigt lugnt mellan onsdag-måndag, så ska jag fråga barnmorskan om vad de har för hjälp att erbjuda mot onda ryggar.

Bebis fångad på film

Jag har försökt att filma bebisens rörelser tidigare, men det har knappt synts något förren nu. Det känns ju som att det ska synas så tydligt när man känner den så tydligt inifrån. Nu sparkar den ibland när man krafsar på magen. Men på dagarna är bebisen lite slö - värre är det på kvällarna/nätterna då det känns som att det ska komma ut en fot ur magen ;D


Ursäkta förressten för oväsendet. Min karl sitter i telefonen och TVn är igång, vilket tar all uppmärksamhet från detta viktiga ögonblick ;)  Så jag rekommenderar att titta på filmen utan ljud.

de sista 90 dagarna


Äntligen är vi inne i tredje trimestern! Mäkta stolt! :)
Det här har vi gjort bra! Det borde firas!!
Från och med nu räknas jag som höggravid :) men jag känner mig inte så värst höggravid ännu, men kanske nästa månad.. Fy tusan vad fet jag ska bli ;D

Tjock och högfärdig

Jag är så mallig s å jag nästan skämmes ;) Nu börjar det äntligen synas att det är något annat än bukfetma som jag ligger och ruvar på.


Förutom att jag har blivit tjock så har jag även börjat att "bygga bo" här hemma. De dagar då jag inte har skola (för då är jag skittrött) så yrar jag runt i lägenheten och sorterar, kastar bort, lagar, pysslar, bygger o.s.v.

Det är nästan så att jag önskar att jag inte behövde plugga - då kunde jag få stanna hemma och sortera prylar och snacka med magen hela dagarna!

Paket på posten

Äntligen är gravidvecka 24 avklarad!!

Barnet

Hörseln är väl utvecklad. Barnet känner igen mammans, partnerns och eventuella syskons röster. Den hör även mammans hjärtslag. Nu börjar det bli lite trångt där inne. Barnet känner vad som är upp och ned. Balansorganet i innerörat har utvecklats. Nu börjar nästa viktiga utvecklingssteg av hjärnan. Nu har bebisen en chans att överleva en eventuell för tidig födsel även om det ofta för med sig en del komplikationer. Vikt 700 gram

adding-left: 0px; line-height: 1.6; margin: 0px;">(källa: http://www.vardguiden.se)


I alla fall tog jag en härlig promenad i solen idag. Jag gick för att hämta ett "brev" med ultraljudsbilderna som morsan hade skickat (eftersom att jag glömde dem när jag hade tagit med bilderna som skrytobjekt). Men det var mer ett paket än ett brev som hon hade skickat.


I paketet låg naturligtvis denna vackra bild på lillskruttet (från vecka 18-19)

På bilden ser det ut som att den har en kraftig nacke. Men det är för att den ligger med armen just där så det är armbågen som pekar ut mot oss.

Ja, och så hade morsan även skickat med småkläder till bebben och en morgonrock till mig.



Bebiskläderna är nog lite stora för en nyfödding, men de passar nog i augusti eller september.

magen

Det känns som att jag har haft miljoner saker a tt göra i plugget, ändå kan jag inte påstå att det är mer att göra än vanligt. Men jag känner att jag behöver så mycket tid just nu - Tid att sova, äta och stryka på magen!
Bebben sparkar för fullt och nu kan jag se magen ändra form beroende på hur den ligger. Det börjar att kännas tröttsamt i magmusklerna som hela tiden kämpar för att hålla samma form som förr, men bebisen och livmodern växer ganska snabbt nu och i slutet av dagen känns det som att jag har gjort typ femhundra sit-ups, och jag antar att det är ungefär samma sak... men åt andra hållet :P

Jag har iaf. photoshoppat med en av magbilderna och jag tror att det ska se ut ungefär så här nu:


Jag tror att vi ligger på vecka 22+ nu (22veckor avverkade och går in på 23e veckan). Efter vecka 24 är bebisen tillräckligt utvecklad för att överleva om den skulle råka trilla ut för tidigt! Inte för att jag tror att den kommer att trilla ut (för den verkar trivas ganska bra därinne) men det är ju alltid en lättnad att hamna inom en tryggare gräns. Bebisen är nog lite magrare än vad jag har ritat på bilden - Under de kommande veckorna kommer den att samla på sig fett, växa lite mer på längden, samt att organen kommer att mogna till sig lite mer.


När jag fö rsöker att "dra in magen" så kan man se hur högt livmodern ligger - Ungefär strax ovan naveln. Nu kommer den att växa en centimeter i veckan!


klicka på de små bilderna för att se dem i större format

Tidigare inlägg
RSS 2.0

Följ min blogg med Bloglovin