Trist väder. Jag antar att det är smällar man får ta, nu när det har varit så otroligt vackert de senaste veckorna. Någon rättvisa måste det ändå vara ;-)

Min sambo är deppad. Han fick just reda på att han inte kom in på konstkursen som han hade velat gå. Inte blev det av något av de universitetskurser som han sökte heller, för få sökande. Nu vet han inte vad han ska göra nästa år. Det blir til att söka jobb och kvarvarande fristående kurser umu. Hoppas att det ordnar sig, annars måste vi flytta till en billigare (=mindre) lägenhet.

Jag träffade en  gammal bekant härom dagen. Vi har inte haft någon riktig kontakt på flera år, men man har träffats, lett ytligt och nickat "...jorå det rullar på, det är bara bra med mig". Jag vet att tjejen inte alltid har mått så bra, alltid är det något problem. Men denna gång var det riktigt illa. Jag har aldrig sett henne så ynklig, skör och hopplöst uppgiven som härom dagen. Det gör ont i mig när jag ser hur hennes skydd mot omvärlden har gått från stenmur till en tunn hinna av rädsla. Eftersom att jag har varit där själv så kan jag förnimma hur förbaskat ont det gör. Jag kan känna hur det skär i kroppen på henne och hur verklighetsanknytningen mister sitt grepp. Hon har vandrat förbi vår värld, och mina tröstande ord är på ett språk hon inte längre förstår. Jag tror inte att jag kan göra något, inte utan att själv bli sjuk. Det är förjävligt.