Det var en fantastiskt solig och vacker dag, men jag kunde inte skaka av mig känslan av obehag i kroppen. Jag hade nyss upptäckt att jag rultade framåt när jag gick, som om jag skulle haft dålig motorik eller som att jag släpade på något tungt. Men det ända jag släpade på den dagen var mitt eget lilla regmoln som hängde efter mig som i koppel. Känslan av otymplighet fick mig att känna mig okvinnlig och ful. Ingen ide att ens försöka inbilla sig annat; jag är en jävla flodhäst idag. Jag valde att stänga in mig i den skyddande bubblan som så många gånger förr. Bubblan som skiljer mig från övriga världen, bubblan i vilken jag varken ser heller hör annat än mina egna tankar.

Kaffe brukar bota det mesta, kanske jag bara är trött, tänkte jag och begav ming till ett av universitetets kaféer. Jag är kräsen på kaffe, det får inte vara blaskigt, men heller inte bryggt så starkt att det blir beskt. Kaffet på universitetskaféet var helt klart i blaskigaste laget.

Plötsligt bröt en röst igenom skalet. Bubblan fick en spricka varifrån jag kunde urskilja en mild kvinnoröst (snarare flickig men va fan). Jag tittade upp och såg in i ett par mörkbruna ögon som tittade snällt på mig. Bmmha...va..va...ursäkta? orden rultade stapplande ur mig mun, nästan lika klumpigt som min taskiga motorik. Jo, jag frågade om det är fint väder ute idag? svarade den leende kafétjejen bakom disken. Hennes mörka ögon höll ett hårt tag om mig. Jag tänkte Hon kan väl se själv att det är fint väder, kafét är ju praktiskt taget inglasat! Men kafétjejen tittade inte ut, hon tittade in - In igenom den spricka som hon nyligen hänsynslöst hade huggit fram med hennes (snälla, men ) intensivt stirrande blick. Ähm... jorå.. (jag var tvungen att tänka efter )...det är både varmt och soligt. Kafétjejen drog en dramatisk suck och lutade sig mot disken, fram mot mig. Det kändes som att hon gjorde intrång på mig lilla värld. Hon kastade sin svarta hästasvans med hjälp av ett litet knyck på nacken. Åh, nu skulle man suttit ute på en uteservering och fikat med någon man tycker om, sade hon i ett melodramatiskt andrtag. I mina tankar kunde jag inte låta bli att dra en paralell till Askungens: Åh, vad är väl en bal på slottet? och jag log lite smått inombords. Hon fortsatte att stirra på mig, som om hon väntade på en replik. Ja, du kanke får tid till det efter att du kar slutat för dagen, tillade jag efter en stunds tystnad. Jamen då ska man ju ha någon att dela det hela med också... svarade hon och fortsatte att titta på mig utan att släppa blicken. Jag tappade talförmågan och började känna mig malplacerad och vilsen. Vafan, stöter hon på mig? tänkte jag förvirrat.

Snabba bilder av självförakt blixtrade förbi i mitt huvud. Jag kunde för guds skull inte förstå varför hon gav sådana antydningar till mig, jag som rultar fram när jag går. Dessutom hade jag flottigt hår och mjukisbyxor! Men hon släppte inte så lätt, om väntade fortfarande på ett svar. Eh... jo men... tack för kaffet kastade jag ur mig och började gå med rask takt mon lektionssalarna. Jag vågade inte vända mig om, för vem vet om hennes intensiva ögon fortfarande höll tag om min gestalt.
På något sätt kändes stegen nättare nu. Inte så att jag svävade som en älva - Men det tunga rultandet kändes inte lika tungt längre, och rengnmolnet var inte lika regnfyllt.