Under denna vecka har jag besökt Ammarnäs tillsammans med "outdoor education - gruppen". Eller vi var inte så mycket i självaste Ammarnäs. Vi var mest ute i vildmarken och traskade runt i surträsk och klättrade på klippblock. Jag uppmärksammade att jag och stenarna har en stark sammhörighet på nåt vis. Det bästa av allt var att få hoppa på stenarna, ju brantare destå bättre.Det var då jag började tänka på bergsgetterna. Kanske var jag en bergsget i ett tidigare liv, eller är jag lurad på meningen med livet? Kanske är meningen med livet att klättra runt på stenblock, och sedan vara lycklig med det. Hoppa omkring på fjället utan att ifrågasätta sig själv varför man gör detta istället för att gå på den platta marken. För varför göra det enkelt för sig, när den sanna lyckan ligger i att hoppa från sten till sten?

Eftersom jag nu befann mig i denna euforiframmkallande omgivning ,var jag naturligtvis tvungen att sjunga och dansa den kända öppningsscenen i Sound of music. Ingen av de andra i gruppen tycktes vara sugna att hänga med i spelet. Antingen har de inte sett filmen, eller så blev de avundsjuka för att jag tog den mest eftertraktade rollen som novisen Maria. Igentligen är det ganska förståligt, de andra nunnorna är ganska tråkiga som karaktärer, Dessutom får nunnerollerna inte sjunga särskilt mycket.



Tillslut kom vi oss upp på Sulåives topp, 1300m ovan havet.  Det tog ett tag innan jag vågade titta på utsikten ordentligt, det blåste kraftigt och höjden gjorde mig yr. Höjden var skrämmande men oerhört lockande, så tillslut förvandlades jag till "Teresa Erövraren" .



Ja, jag skriver mer sedan. Fortsättning följer eller vad man brukar säga...


Förresten så tappade jag min mobil på fjället. Om någon av alla (de få bloggläsande) vännerna jag har vill nå mig, ring då Jens mobil och fråga efter mig.