Det som göms i snö... eller Urskogen

Det är svårt att sätta ord på upplevelser som denna. Varje år sker ändå detsamma och med en lätt chockartad förvåning låter jag sanningen träda fram i dagsljus.

Publiken blir oftast förvirrade, ibland helt utan förståelse, för det är svårt att skilja mellan preformance och ställningstagande. Eller är det lathet och ignorans som det handlar om?

Men oftast betraktar publiken utan frågor. Kanske för att de läsa i min sänkta blick att det inte finns några svar att ge. För vad ska jag svara? -Näe, jag glömde liksom bort att mina ben existerade. Vinterhalvåret är ju så beklämmande beklätt, så hur skulle jag kunnat veta... och så rycker jag lite på axlarna i akompanjemang till mitt nervösa skratt.

I och med att temperaturen stiger så faller vinterpaltorna av. Det är då som den urskog jag odlat sedan september förra året visar sig vara något alldeles speciellt.

För övrigt påminner mina fötter om en gammal murken eka i vilken man skulle få stickor i baken av. Ifall man satte sig i den d.v.s.  Årorna är dessutom spruckna och det växer lite alger längs med paddelkanten.

Faster

Förra helgen blev jag faster till den här lille godingen.

Kära hjärtanes så liten och go han är! ja ni skulle bara veta :)
____________________________________________________________________

*ett dygn senare faller poletten ner*

Ojdå, jag skrev visst att jag har blivit "moster" när jag först publicerade det här inlägget. Det är dock inte sant! jag är ju faster till det lilla grynet!!

Ja, det är så svårt det där med titlar :S och det är ju egentligen sak samma :)
Nu har jag ändrat till faster iaf.

Neröver, dra åt skogen och ut på nyhaglad åker

Där står vi: Mamman och barnet på nyhaglad åker i en ångermanländsk by. Ja, det hade nyligen haglat små vita bollar från skyn. Men här tittade äntligen solen fram emellanåt, när inte molnen var i vägen d.v.s.

Snön låg kvar på några ställen, men nu har snöfläckarna förhoppningsvis smält (eller regnat) bort.

Lillen var lite sur på mig när bilden togs. Han hade andra planer än att tvingas lyssna på sin mamma.

Pelargon i bönburk

Jo nu börjar jag rusta upp för sommarbalkongen ;)  Åtta stycken pelargoner för 150 spänn kändes som ett klipp!

pelargon i bönburk

Men än kan de inte vistas ute. Det blev till att placera ut dem på alla platser som kunde tänkas fungera som ett hem för en blommande växt. Den invändigt sönderrostade bönburken fick äntligen komma till nytta.

1a maj på stan med familjen

Jo, jag är ganska stolt över att vi lyckades samla ihop oss för en första-maj-utflykt ner på stan. Nog är det lättare sagt än gjort när man är två stresskänsliga virrpannor som har en mycket en envis 1½ åring (som alltid vill gå i motsatt håll från sina föräldrar).

Grabben åkte sitt nya vrålåk. Njee, han sprang helst omkring i folkmassorna, men ibland fick vi honom att hålla sig nöjd i vagnen. Så länge den rörde sig iaf.

Jag kände mig lite ljuskänslig. Bihåleinflammationen gör att det värker bakom ögonen och kindbenen. Men med solglasögon på och en näve värktabletter fixar man allt! ;P

Jag spillde för övrigt kaffe på mig själv tre gånger under dagen. Ja, jag blir så förväntansfull över att få dricka kaffe att jag vinklar koppen innan jag har fått den mot munnen.

Fanorna var som vanligt röda.. vissa rödsvarta fanns det visst också, samt en med en upp- och nedvänd haj.

Solen var strålande.

Sköna maj! välkommen!!

Äntligen börjar livet igen!

Kälen tinar i mitt iskalla vinterhjärta
blodet börjar röra sig i armar och ben
och livet blir åter närvarande
som i omtyckta andetag en tidig söndagsmorgon
andetag jävligt nära ansiktet
så ödmjukt och påtagligt

Jag blir nästan sentimental
att återse någon som saknats:
Man säger liksom -Hej! det känns som evighet sedan vi sågs sist!
Jag omsluts i en varm kram
då förstår jag -
vi älskar varandra lika mycket som för ett år sedan

Sköna maj, välkommen tillbaks!
det känns som en evighet sedan vi sågs sist!


RSS 2.0

Följ min blogg med Bloglovin