Den var ganska oglamorös, trött och lite slapp i sömmarna.

Bättre än så blir det inte då man var uppe allt för länge, för att sedan tvingas göra morgon på tok för tidigt då grabben vill gå upp i ottan.

Jag drog upp kameran med förhoppningen att jag skulle lyckas fånga verkligheten på bild. Jag blev dock förvånad då bilderna inte alls speglade den white trash-morgonmisär som jag hade trott.

Och Sara var med mig.

Se så hennes sköna anlete strålar mot oss! detta trots att även hon påstod sig känna av verklighetens fula vindars blåst.

Den enda som inte tycktes stämma in i vårt lågmälda zombitillstånd var min son som var i full gång med sina experiment. Det kan tänkas att Saras lille grabb också hade hängt på i de vilda utforskandet av kastrullandet, men han var och hälsade på sin mormor för tillfället :)

De enastående experimenten gav ett lyckat resultat. Han fick båda zombiemammorna att skratta :D