Detta är en sång som jag skrivit till singer/songwriterkursen som jag går i sommar.
Den handlar om att vara en fegskit :-)

---

En skam för Roms armé

Jag har en ihålig känsla av idioti
som befinner sig nånstans mellan hjärtat och själen
en osalig ängslan för myteri
för min kropp är mitt tempel och min hjärna ett fartyg
där jag gör en smärtsam entré
Jag är en skam skam skam
för Roms armé

Jag är feg feg feg
Jag har en dålig vana i att gömma mig
Jag är feg feg feg
i rädslan att alla andra skall dömma mig
Jag törs inte gå på café
dessutom bär jag en ful tupé
Jag är en skam skam skam
för Roms armé

Kör:
Gå och dränk dig i en damm
eller begrav dig i makadam
Vi vill aldrig se dig mer
du är en skam för Roms armé

Jag är blyg blyg blyg
En jävla fegskit helt utan stake
I smyg smyg smyg
gör jag det mesta för att slippa bli sedd
Jag vill ej bli konfronterad
Nej det är inte någon idé
Jag är en skam skam skam
för Roms armé

Jag önskar att jag vore modig
då skulle jag göra succé
Men jag har ingen stabil grund att stå på
för benen är som av gelé
Jag är en skam skam skam
för Roms armé

Jonny är en bra männsika. Han är en fin vän med ett gott hjärta.
  Jonny är ganska dålig på att snacka i telefon, det blir korta och rätt så strama samtal.
  Jonny har en mörk och vacker sångröst. Jag borde kanske be honom sjunga istället för att prata i telefonen, skulle det gå bättre då?
  En gång när jag trodde att jag skulle dö körde Jonny mig till akuten. Han är förresten bra på att köra bil, antagligen för att han är yrkeschafför. Det är lika förbannat en bra egenskap, man slipper bli påkörd som fotgängare t.ex.
  Jonny och jag har varit vänner sedan 1999. Han betyder mycket för mig. Vi spelar i samma band ( www.myspace.com/drvol ). I det bandet finns det fler bra vänner. Men detta inlägg handlar om Jonny, och så ska det förbli. Övriga vänner får snällt vänta på sin tur.

Jag har gjort ett collage på Jonny (han i renhorn) och hans flickvän Andrea (hon i tavlorna).

Eftersom att mina skådespelardrömmar börjat falna har jag bestämt mig för att tatueras. Tidigare kände jag ett visst motstånd till att tatuera mig. En skådespelare skall vara "blank" för att lätt kunna "ta på sig" andra roller. Nu när jag inte längre tänker träda in i proffs-skådisvärlden längre, är det fritt fram att börja utsmycka mig själv. Det är jag banne mig värd! Det finns massor av tatueringar som jag vill göra, en riktig kåkfarartatuering hade inte suttit helt fel :-P Eller kanske ett traditionellt ankare på underarmen?

Nä skämt och sido, jag tänker inte tatuera något ankare (inte innan jag har jobbat på sjön). Jag ska tatuera en stjärna för varje familjemedlem. De har fått välja färgerna själva.

Här nedan bjussar jag på en skiss över hur jag hade tänkt mig den.



Jo, jag har som sagt skissat upp bilden själv. Det är väl inte en helt vansinnigt snygg blid, men det syns förhoppningsvis hur jag hade tänkt. Den där rosa krusidullen ska föreställa en bröstvårta.
Nej bilden föreställer inte mig.

Någon gång framöver ska jag kanske scanna in en bild på det jag hade tänkt att tatuera på ryggen.

På återseende. Tjolongilong / tha lil soul sistha

Trist väder. Jag antar att det är smällar man får ta, nu när det har varit så otroligt vackert de senaste veckorna. Någon rättvisa måste det ändå vara ;-)

Min sambo är deppad. Han fick just reda på att han inte kom in på konstkursen som han hade velat gå. Inte blev det av något av de universitetskurser som han sökte heller, för få sökande. Nu vet han inte vad han ska göra nästa år. Det blir til att söka jobb och kvarvarande fristående kurser umu. Hoppas att det ordnar sig, annars måste vi flytta till en billigare (=mindre) lägenhet.

Jag träffade en  gammal bekant härom dagen. Vi har inte haft någon riktig kontakt på flera år, men man har träffats, lett ytligt och nickat "...jorå det rullar på, det är bara bra med mig". Jag vet att tjejen inte alltid har mått så bra, alltid är det något problem. Men denna gång var det riktigt illa. Jag har aldrig sett henne så ynklig, skör och hopplöst uppgiven som härom dagen. Det gör ont i mig när jag ser hur hennes skydd mot omvärlden har gått från stenmur till en tunn hinna av rädsla. Eftersom att jag har varit där själv så kan jag förnimma hur förbaskat ont det gör. Jag kan känna hur det skär i kroppen på henne och hur verklighetsanknytningen mister sitt grepp. Hon har vandrat förbi vår värld, och mina tröstande ord är på ett språk hon inte längre förstår. Jag tror inte att jag kan göra något, inte utan att själv bli sjuk. Det är förjävligt.

Mitt Namn:
Teresa. Min mor ville att jag skulle hetat Magdalena, men blev överröstad av min far och min storebror. Det tvistas om ifall jag är döpt efter boken "Sista kvällarna med Teresa" eller ifall jag är döpt efter brorsans barndomskompis. För övrigt tycker jag om mitt namn. Det är sådär halvlagom ovanligt och exotiskt.

Min Konst:
Min konst drar åt hållet mot symbolism. Jag har fått höra att de liknar det Frida Kahlo målar, men jag skulle inte tordas mäta mig med någon av giganterna. Dessutom var den mexikanska härkomsten och politiken en viktig del i Kahlos målningar. Jag målar varken om politik eller om Mexico. Mina målningar är som drömmar; Man vet inte riktigt varför de dyker upp, de bara finns där som en paralell sida av dig själv.

Mina Vänner:
Mina vänner betyder mycket för mig. Tillsammans är vi som en maffiafamilj som står håller varandra om ryggen. Jag är nästan bara vänner av det manliga könet (Erika är undantaget). Varför vet jag inte, det har bara blivit så. Det är svårt att bli en av mina närmaste, det tar många år, tårar, skratt och road-trips. Flera tror att de är i mål, men har aldrig varit i närheten av att beöra min själ. Jag atar att jag är rädd för att bli besviken.


Nåja, det får räcka för ett tag framöver. På återseende.

Idag var jag på stan. Jag hade fått tillbaka på skatten och jag shoppade mig själv till eufori.
Jag vet inte vad jag skäms mest över: Att jag känner fysiskt välbehag över materiella ting, eller det faktum att jag tog med en kofta med tanken "ifall det skulle bli kyligt". Skrämmande, det var trots allt tjugo grader i skuggan. Hur faen kunde jag föreställa mig att det skulle bli kyligt? Jag börjar bli tant på riktigt.

Förutom att jag har shoppat mig själv lycklig så har jag äntligen fått tag på en läkare som var villig att skriva ut min medicin. Jag har verkligen suttit som på nålar de senaste veckorna. Nej, jag har inte haft abstinens. Man kallar det nämligen inte så. Det heter utsättningsbesvär. Jag har haft utsättningsbesvär i några veckor. Ljuskänslighet, myrkrypningar, migrän, kallsvettningar, mardrömmar, tappad matlust, allmänt deppad och okoncentrerad. Jag skulle vilja kalla det för abstinens. Men det heter unsättningsbesvär, säger läkarna. Okej, okej, unsättningsbesvär då, what evah!

Nu fick jag i allafall min efterlängtande medicin, och kroppen håller sakta men säkert på att återställa sig till normala värden :) Förkylningen som jag burit på i två veckor börjar att släppa. Det känns som att livet ordnar sig till det bästa, och visst gör det? I den bästa av världar...