trettioårsdag
Så fyllde man år igen. Detta år har jag faktiskt förträngt att jag fyller trettio, istället har jag tänkt på att vår lille son redan har blivit två veckor gammal Han har börjat försöka fokusera blicken på oss och han har börjat sträcka sig efter sin färgglada clownmobil.
Jag hade tänkt att göra en sammanfattning om hur de senaste två veckorna har varit men jag har varken haft tid eller ork. Inte för att lillgrabben är vidare grinig eller så... det är snarare jag som är grinig. Vi hade tidigare fått träffa en snäll tant på BVC som "bestämde" åt oss att vi inte skulle göra något eller träffa någon innan mjölken kommit igång ordentligt eftersom mjölkbrist kan vara stressrelaterat. Jag avsade mig allt besök till födelsedagen (som andra år brukar vara ganska folkfylld) men mina föräldrar kom hit till oss i utbyte mot att vi inte behövde ta oss för något. Mina föräldrar kom med mat och tårta, sedan diskade morsan åt oss. Tur var väl det för jag hade då haft en ganska tuff morgon/förmiddag då jag hade grinat för allt och inget.
Sedan skulle det då bäras på Otto till förbannelse...
... alltså, det finns massor av hålla-i-Otto-bilder med ännu mer familj, men det får räcka med dessa bilder så länge.
Jag hade tänkt att göra en sammanfattning om hur de senaste två veckorna har varit men jag har varken haft tid eller ork. Inte för att lillgrabben är vidare grinig eller så... det är snarare jag som är grinig. Vi hade tidigare fått träffa en snäll tant på BVC som "bestämde" åt oss att vi inte skulle göra något eller träffa någon innan mjölken kommit igång ordentligt eftersom mjölkbrist kan vara stressrelaterat. Jag avsade mig allt besök till födelsedagen (som andra år brukar vara ganska folkfylld) men mina föräldrar kom hit till oss i utbyte mot att vi inte behövde ta oss för något. Mina föräldrar kom med mat och tårta, sedan diskade morsan åt oss. Tur var väl det för jag hade då haft en ganska tuff morgon/förmiddag då jag hade grinat för allt och inget.
Sedan skulle det då bäras på Otto till förbannelse...
Otto hos morfar... ...och hos mormor
hos moster
och hos morbror Micke (...som är liknar Cornelis Vreeswijk i unga dagar)
... alltså, det finns massor av hålla-i-Otto-bilder med ännu mer familj, men det får räcka med dessa bilder så länge.
efterlängtad och alldeles nykläckt
Nu är han äntligen här!
När vi fick åka hem från BB tyckte jag att det kändes märkligt att vi faktiskt fick ta med honom hem utan att någon sa "näe, inget hemlån på bebisar!". Det är som att hjärnan inte ville förstå att han var vår - att han kommer att leva och bo med oss! Det är ju för bra för att vara sant. Vi älskar honom så att hjärtat brister i småbitar!
Sedan kan amningen ta massor av vätska, men så mycket kommer det inte ur dem ännu så att jag skulle kunna få vätskebrist av det.
Jag återkommer när jag får mer energi att skriva.
Vår lille Otto föddes i lördags, den 10/7 klockan 09.35. När jag såg honom första gången (utanför magen dvs) så fattade jag ingenting.. han fanns ju på riktigt! vem hade trott det?! Sedan dess har det bara varit overkligt, som att han är en vacker dröm som jag inte vaknar upp ifrån.
När vi fick åka hem från BB tyckte jag att det kändes märkligt att vi faktiskt fick ta med honom hem utan att någon sa "näe, inget hemlån på bebisar!". Det är som att hjärnan inte ville förstå att han var vår - att han kommer att leva och bo med oss! Det är ju för bra för att vara sant. Vi älskar honom så att hjärtat brister i småbitar!
En hormongrinig nybliven mamma och en två dagars ny liten prins.
Jag måste nog kurera mig med järntabletter och vätskeersättning någon vecka framöver. Jag trodde att jag hade feber ett tag idag men kom sedan på att jag antagligen hade både vätskebrist och järnbrist på grund av all blödning. Jag är helt borta och yr i huvudet.
Sedan kan amningen ta massor av vätska, men så mycket kommer det inte ur dem ännu så att jag skulle kunna få vätskebrist av det.
Jag återkommer när jag får mer energi att skriva.
det värker
Det känns lite som att det är bebis på
G nu snart! Jag har inte sovit vidare mycket nu i natt för värkarna. Jag känner mig inte så trött heller, lustigt nog är jag ganska pigg-lugn och klar i huvudet.
Så nu sitter jag uppe och klockar värkar på värktimer.se Det är en sida som jag verkligen rekommenderar (...men kom ihåg att klicka på timern varje gång innan ni tar tid för annars fattar den inte att man vill klocka! Läs instruktionerna). Just nu är värkarna mellan 35-50 sek långa och har ett mellanrum på allt mellan 3 minuter till 15 minuter, så frekvensen är ganska oregelbunden ännu.
Jag måste nog ta och övertala min karl att gå ner till apoteket så att jag får fixa värktabletter, det skulle vara bra om jag får sova lite till innan vi måste åka in på förlossningen (ifall det skulle råka bli nu i helgen). Att ha förvärkar i tre veckor, om än ganska lätta, tar på krafterna... och tömmer hemapoteket på paracetamol.
Ni lär väl höra/se/läsa från mig om vad som händer :) Hare så länge!
Jag har tidigare refererat förvärkarna som "värre än migrän" men det är inte riktigt sant för de går inte riktigt att jämföra. Av migrän blir man (åtminståne jag) ganska dåsig, svår att hålla kontakt med, yrande av smärtan - som att man satte en spärr i hjärnan som gör att man inte kan tänka klart. Dessa värkar gör ont som tusan, men jag är helt klar i huvudet, nästan "speedad" och samtidigt ganska harmonisk och lugn. Det är helt otroligt hur fiffigt kroppen kan arbeta med hjärnsubstanser, hormorner och signaler!! Och jeavlar va glad jag är att mina hjärnsignaler för en gångs skull fungerar som de ska!! Det tillhör ju annars ovanligheterna.
Så nu sitter jag uppe och klockar värkar på värktimer.se Det är en sida som jag verkligen rekommenderar (...men kom ihåg att klicka på timern varje gång innan ni tar tid för annars fattar den inte att man vill klocka! Läs instruktionerna). Just nu är värkarna mellan 35-50 sek långa och har ett mellanrum på allt mellan 3 minuter till 15 minuter, så frekvensen är ganska oregelbunden ännu.
Jag måste nog ta och övertala min karl att gå ner till apoteket så att jag får fixa värktabletter, det skulle vara bra om jag får sova lite till innan vi måste åka in på förlossningen (ifall det skulle råka bli nu i helgen). Att ha förvärkar i tre veckor, om än ganska lätta, tar på krafterna... och tömmer hemapoteket på paracetamol.
Ni lär väl höra/se/läsa från mig om vad som händer :) Hare så länge!
till helgen? nästa vecka? eller?!
Igår var vi till barnmorskan eftersom vi "missade" förra tiden då vi åkte till förlossningen för att kolla upp blödningen. Vi fick gå till en annan barmorska eftersom vår reguljära hade fullt upp innan semestern, men den här var också mycket trevlig (även om hon hade helt andra rutiner och var lite mer hårdhänt).
Hur tusan kan hon veta det?! Jag vågar inte hoppas på det. Lillskrutt-ungen inte har kommit tidigare då jag känt såhär, så vad är skillnaden nu då?!
Näe vi vågar som sagt inte hoppas på hennes ord och försöker ta det hela med en nypa salt (så gott det går iaf). Men det kan inte hjälpas att jag ändå blir ännu mer rastlös. Just nu finns det trehundratusenmiljoner saker som jag vill få gjort innan bebisen kommer, men värken och yrseln hindrar mig från det mesta. Jag får nog ta och gilla läget på ha-allt-klart-fronten.
I övrigt spenderas tiden just nu med att sysselsätta sig lagom mycket - Inte för mycket, för tungt eller för stressigt, men tillräckligt för att inte behöva avlida av längtan.
Följande saker har gjorts den senaste veckan:
#1 Mata igelkottarna
Ja, vi får väl se hur det går... jag tror inte att det blir någon bebis som kommer ut innan helgen iaf. Kanske på söndag eller måndag.. eller den 13e som det var uträknat ;)
Jag berättade om allt som hade hänt de senaste 2 ½ veckorna: om värkar, slemproppar och cevixblödningar. Så klämde hon på magen och på bebisens huvud och sa -Jag är ganska säker på att den här kommer innan helgen (!!!)
Hur tusan kan hon veta det?! Jag vågar inte hoppas på det. Lillskrutt-ungen inte har kommit tidigare då jag känt såhär, så vad är skillnaden nu då?!
Näe vi vågar som sagt inte hoppas på hennes ord och försöker ta det hela med en nypa salt (så gott det går iaf). Men det kan inte hjälpas att jag ändå blir ännu mer rastlös. Just nu finns det trehundratusenmiljoner saker som jag vill få gjort innan bebisen kommer, men värken och yrseln hindrar mig från det mesta. Jag får nog ta och gilla läget på ha-allt-klart-fronten.
I övrigt spenderas tiden just nu med att sysselsätta sig lagom mycket - Inte för mycket, för tungt eller för stressigt, men tillräckligt för att inte behöva avlida av längtan.
Följande saker har gjorts den senaste veckan:
#1 Mata igelkottarna
#2 Långsamma men avstressande promenader
#3 Titta på film
#4 Torka av golvlisterna från damm
#5 Göra folk fula i photoshop
#6 Vika bebisens kläder (för femtielfte gången)
#7 Klippa bort kluvna hårtoppar, en och en i taget
#8 Mysa på balkongen med Flisan
klicka på bilderna för större format
Ja, vi får väl se hur det går... jag tror inte att det blir någon bebis som kommer ut innan helgen iaf. Kanske på söndag eller måndag.. eller den 13e som det var uträknat ;)
El Tjockosmocko, vecka 38+2
Ingen bebis ännu. Jag är så himla rastlös och kan inte göra något som inte går att relatera till bebis, men samtidigt är jag urtrött av allt småvärkande. Längtar så jag håller på att avlida!
Idag for vi in till förlossningen p.g.a. att jag vaknade med en blödning. Det var inget märkvärdigt, bara känsliga slemhinnor och en kämpande livmodertapp. Men vi fick inget svar på hur länge till latensfasen ska hålla på. Tydligen kan det ta låång tid för förstföderskor, för att kroppen måste vänja sig, förberedas och mjukas upp långsamt (och det kanske man ska vara tacksam för, men fy vad frustrerande).
Nu har bebisen det ganska trångt och ligger med ryggen mot min vänstra sida och fötterna mot min högra. Bebisen flyttar inte på sig längre utan får istället nöja sig med att sparka mig i sidan, trycka med händerna mot ett höftben och trycka rumpan upp mot min magsäck. Ibland tar bebisen spjärn mot revbenen med ena foten och pressar ned sitt huvud i bäckenet (ja, det gör ont), och då tänker jag såklart -Stackarn vill ju ut!! för det verkar då förbaskat trångt.
Jag hoppas att det blir fint väder nu framöver och att jag lyckas sova lite mer om nätterna. Då ska jag, ifall jag orkar, sitta på balkongen och måla den här sista tiden. Det blir kanonbra!
Idag for vi in till förlossningen p.g.a. att jag vaknade med en blödning. Det var inget märkvärdigt, bara känsliga slemhinnor och en kämpande livmodertapp. Men vi fick inget svar på hur länge till latensfasen ska hålla på. Tydligen kan det ta låång tid för förstföderskor, för att kroppen måste vänja sig, förberedas och mjukas upp långsamt (och det kanske man ska vara tacksam för, men fy vad frustrerande).
v. 38+1
Nu har bebisen det ganska trångt och ligger med ryggen mot min vänstra sida och fötterna mot min högra. Bebisen flyttar inte på sig längre utan får istället nöja sig med att sparka mig i sidan, trycka med händerna mot ett höftben och trycka rumpan upp mot min magsäck. Ibland tar bebisen spjärn mot revbenen med ena foten och pressar ned sitt huvud i bäckenet (ja, det gör ont), och då tänker jag såklart -Stackarn vill ju ut!! för det verkar då förbaskat trångt.
Trångt!
Även om detta jäkla väntande är frustrerande så vet jag såklart att jag inte borde klaga... jag har ju inte ens gått ut hela tiden ännu! Men det kändes som att jag blev lovad en present i förtid och sedan togs den tillbaks med ett -Näe förresten, du får vänta tills julafton ändå... Men hur som helst så är det bara ca 10 dagar kvar till beräknat datum - det är ju inte sådär jättelänge kvar ändå.
Jag hoppas att det blir fint väder nu framöver och att jag lyckas sova lite mer om nätterna. Då ska jag, ifall jag orkar, sitta på balkongen och måla den här sista tiden. Det blir kanonbra!
