Jag tänkte iaf. redogöra för förlossningen innan jag glömmer och bara ser allt i ett enda icke-objektivt rosa lyckoludd... nog för att jag redan gör det men det kan ju vara värt ett försök.

Jag vaknade med stark "mensvärk" men kunde inte riktigt avgöra ifall det var förvärkar eller känningar från foglossningen, men efter ett tag kändes det som att värken kom i vågor - värre och starkare ibland och svagare andra gånger. Vi hade tid hos barnmorskan samma dag och hon berättade att jag var öppen ca 2cm och att jag antagligen hade förvärkar. Dessa verkar accelererade under helgen och vi åkte in på förlossningen bara för att kolla läget. På förlossningen tyckte de att jag skulle ligga ned och inte röra på mig onödan, så det blev sängläge för mig i fem dagar (för att vi skulle komma förbi hela vecka 36) och då stannade förvärkarna av för några dagar.

På midsommaraftonen hade jag värkar på morgonen - i och med det lossnade slemproppen. Sedan avtog förvärkarna igen *suck*. Jag spelade med bandet på midsommarkvällen och var övertygad om att mitt "rännande" skulle göra att lillen skulle ploppa ut efter helgen.

Inget hände.

En vecka efter midsommaraftonen började jag att blöda och vi åkte in till förlossningen för att kolla var blödningen kom ifrån. Det var en sk. cevixblödning (från livmodertappen) och indikerade på att livmodern kämpade med att mjukas upp och öppna sig mer. Tydligen skulle det vara bra att det gick så långsamt för då skulle jag slippa en sådan chockartat snabbt och smärtfullt öppningsarbete när det väl var dags. Men allt jag kunde tänka på var att det tog en jä*la tid för ungen att komma ut. Jag var grymt frustrerad!

Fem dagar efter blödningen började, tolv dagar efter slemproppen gått, nitton dagar efter de första förvärkarna besökte vi barnmorska och hon konstaterade att det bara handlade om något dygn till. Jag trodde såklart inte på henne eftersom allt kändes så lugnt just då. Dagen efter det kände jag att något var på gång och vi rände runt för att fixa alla saker som fortfarande inte far fixat till att lillen skulle komma. Två dagar efter besöket hos barmorska åkte vi in på förlossningen och denna gång stannade vi kvar.

Lustgasen
Jag fick lustgas, först 30% som var helt okej till en början. På 30% lustgas klipptes värktopparna men jag kände mig ändå relativt klar i huvudet och inte allt för yr. Men sedan hjälpte det inte längre och jag bad om att få höjt till 70% och det var kanonbra! Men jag kan tänka mig att 70% blir för mycket ifall man inte tål att bli yr i bollen, men jag älskade det och det höll mig på ett fantastiskt gott humör.

Epidural
Till slut fick jag epidural och det var inte alls vidare dramatiskt. De gav mig en ganska hög dos till en början så att värkarna skulle försvagas lite för att jag skulle få vila lite (epidutaralen går att reglera och vid hög dos försvagas värkarna) och jag lyckades sova en hel timme (!!) Sedan tog de hål på hinnan och drog ned epiduralen, och då satte krystvärkarna igång nästan direkt. Surt sa räven men de tog bort min älskade lustgas för att de ville att jag skulle vara mer närvarande, vilket gjorde mig lite sur men det gick bättre än förväntat

Krystvärkar
Jag tyckte att krystvärkarna var skrämmande till en början, men de gjorde inte direkt ont. Jag kan förklara dem mest som att "kaskad-kräkas" - man kan inte kontrollera det, kroppen bara gör det av sig själv så det är bara att hänga med när alla muskler drar ihop sig i en enda stor superkramp. Men här blev jag grymt fokuserad, peppad och rent av glad! Hela mitt liv ha jag trott att det är själva utpressandet av ungen som skulle göra ont, men jag tyckte inte att det kändes annat än trögt och arbetsamt. De sprickor jag fick kändes inte av ett dugg.

Ute!
Slutligen val lillen ute. Jag hade trott att jag skulle grina och och snörvla när jag fick upp honom på bröstet, men jag var mest chockerad. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag skrattade lite nervöst och sa - nämen hej! var det du som bodde därinne?! och jag kunde för allt i världen inte förstå hur han hade fått plats.

Moderkakan behövdes knappt krystas ut något för den hade följt med när Otto kom ut.  Jens fotograferade den för jag ville ha en bild på de vackra ådrorna.

Jag lägger upp några närbilder här nedan men samtidigt varnar jag känsliga från att titta på bilderna. Jag tycker inte att det är äckligare än det man kan hitta i vanliga livsmedelsbutiker, faktiskt mycket mindre otäckt än en lammstek kan jag tycka.

Ja, men nu är ni varnade iaf.'

*Pinvärkarna i öppningsskedet var värst. Jag tyckte att lustgasen var bra i det läget, men man blir ganska drogad vid 70% och därför inte så närvarande som man borde vara.

* Epiduralen var inte så skrämmande i verkligheten (jag har sprutskräck). Det var inte så dramatiskt ändå. Min sprutskräck kändes oerhört betydelselöst i jämförelse med vad som var på väg att hända!

*Det här med att "spricka" låter värre än vad det är. Det känns inte vidare märkvärt just när det händer, men dagarna efter kändes desto mer. Det är mycket värre för de som får göra kejsarsnitt - mer sår att läka.

*Skrämmande att känna att man inte har kontroll över vad kroppen gör, men jag blev tryggare i och med att jag började acceptera kroppens sätt att arbeta. Det är bara att hänga med och tänka på att din kropp vet vad den gör även om man själv varken vet ut eller in just då.

*Direkt efteråt var jag oerhört stolt över mig själv! Jag har nog aldrig varit så uppriktigt stolt över något som det här - vår gemensamma insats i frambringandet av ett nytt liv. Jag är så mallig att jag nästan spricker.

*Tiden går snabbare än vad man tror. Tio timmar var alldeles lagom länge tycker jag.

*Jag trodde helt fel om vad som skulle vara värst - i mitt fall var illamåendet och tröttheten i början av graviditeten, foglossningarna och tre veckor med förverkar värre än själva förlossningen.

Jag önskar att jag fått höra mer positiva berättelser om att föda barn istället för skräckhistorier om 24-timmars förlossningar och vaginor som spricker "från Ystad till Haparanda". Traumatiska förlossningar är såklart också en verklighet, men måla inte fan på väggen i förväg.

Jag räds inför perfektion.. jag hatar perfektion om man lägger in perfektionen i bemärkelsen "det förväntade" som t.ex. ett perfekt yttre, perfekt hem, perfekta kanelbullar!! Detta ger mig rysningar och jag räds för människor som uppfattar det som viktigt här i livet. Ännu värre är det när jag finner mig själv påverkad av denna form av konstgjord perfektion, som att jag tappar bort min person i något jag inte själv får välja.

Sedan min son föddes har jag dock börjat omvärdera perfektion. Det jag tidigare uppfattat som den-ångestladdade-perfektionen är inte perfektion alls! - snarare en slags illusion. Det finns inga perfekta kanelbullar (jippii!!) eller något annat konstgjort perfekt överhuvutaget.

Enligt mig kan vi inte skapa perfekt medvetet. Perfekt är av sig själv utan vår påverkan. Perfekt är perfekt utan att någon tittar på. Det sanna perfekta fyller sin funktion bara genom att vara i sin genuina "sig själv". Den sanna perfektionen finner jag i naturen och dess sätt att få allt att fungera - att armar och ben hamnade där de skulle på vår son, att trädens rötter fungerar till att suga upp näring ur marken och att marken i sig lyckas bryta ner döda ting till något livgivande. Det är perfektion och är detta utan att någon behöver värdera det som perfekt.

Klicka för att se större format

Men så är ju smaken som baken och härmed blir jag väl stämplad som "jäv*a nyhippie" som drar paralleller till naturen, men jag finner ärligt talat inget perfektionsvärde i perfekt-målade-ögonfransar när de inte fyller någon egentlig betydelse. Däremot kan jag tycka att ögonfransar som allmän företeelse kan vara perfekta i sitt utförande.

Å andra sidan är allt i förhållande i vad det ställs inför: t.ex. en rollprestation i en pjäs av Strindberg kan vara perfekt i förhållandet till Strindbergs, regissörens eller skådespelarens vision av vad rollen skulle uppnå i förhållande till vad man ville säga med själva pjäsen. Likaså kan en klänning vara perfekt i förhållande till designerns vision av hur klänningen skulle bli, vad den skulle uttrycka och hur den skulle bäras upp.

Alltså måste medvetet-skapad-perfektion alltid ställas inför en grundmall, grunduppfattning eller en föregångare. Om denna grundmall som vi eftersträvar har ett sådant egenvärde att detta kan kallas perfekt - ja det får stå för var och en att avgöra. Men som hobbykonstnär kan jag tycka att det är skönt om man lyckas frigöra sig från någon sorts grundmall, men det är svårt... fy tusan så svårt det är att inte låta sig påverkas.

Phuu.. jag blir alldeles slut av att tänka i dessa cirklar. Men jag kanske har fått någon rätsida på ämnet.

Detta har inneburit maratonamning utan dess like (och bröstvårtor som svider). Eftersom jag har haft lite torrt på bröstmjölksfronten så har vi även matat med modersmjölkersättning och nu har han snuttat bröst all ledig tid mellan målen med ersättning.

Ta-i-trä men jag tror att tuttarna har börjat producera lite mer mjölk i och med det att lillen har "hängt" i dem de senaste två-tre dagarna - det verkar som att han inte orkar äta lika mycket av ersättningen längre. Det hade varit så grymt skönt att slippa flaskor, uppvärmning/tillagning, istället bara kunna kasta fram pattarna när han blir hungrig.

Vi får väl se. Förhoppningsvis lyckas jag då gå från att amma 50% till att åtminstone amma 70%

Ja det går då ingen nöd på honom längre för han har då fått en präktig dubbelhaka :D))

Nya kategorier (prel. planerade):
Amning  Leva med småbarn

Familjen