När mina föräldrar kom förbi härom dagen hade de med en STOR chokladbit. Ja, det var en riktigt stor choklad - en ultramegastor toblerone!

Och jag som ska försöka hålla igen på socker...

Morsan sa något om att man kunde ta en liten bit om dagen, och visst fungerar det för personer som kan lägga band på sig!

Jag kan inte.

Chokladen måste nästan tvångsmässigt ta slut. Jag kan inte känna mig fri från dess grepp om den inte är uppäten! Det spelar ingen roll hur mätt jag blir, det går inte att sluta när jag väl har börjat. Eller.. jo, jag kan sluta om jag verkligen stålsätter mig, men det är svårt.

Det är anledningen till varför jag undviker socker. Jag har redan ätit upp halva och vill ha mer trots att jag mår illa när jag tänker på det.

Många säger att man måste kunna unna sig lite gosaker och jag håller med iband, men "lite gosaker" finns inte riktigt i min värld - det ska vara allt eller inget!

Alla har vi våra gränser när det kommer till missbruk (jo, jag kallar det missbruk för det är inte normalbruk när det inte finns någon måtta). Jag klarar av lätt sötade saker, som en bit riktigt mörk choklad,  men när det kommer över en viss gräns slår det slint och begäret tar överhand. Jag kan känna det tydligare nu när jag inte brukar nikotin längre -  Förut kunde jag bryta av känslan med en snus. Nu har jag bara kaffet kvar att förlita mig på.

Jag förstår att det är svårt att förstå om man varken har något beroende att tackas med, har tendenser till att hetsäta eller på något annat sätt har behov att dämpa den gnagande känslan av att något fattas inom sig.

Idag ska jag motstå frestelsen, det har jag bestämt! och imorgon skickar jag chokladen med sambon när han åker till jobbet så att jag slipper se den.