Men oftast betraktar publiken utan frågor. Kanske för att de läsa i min sänkta blick att det inte finns några svar att ge. För vad ska jag svara? -Näe, jag glömde liksom bort att mina ben existerade. Vinterhalvåret är ju så beklämmande beklätt, så hur skulle jag kunnat veta... och så rycker jag lite på axlarna i akompanjemang till mitt nervösa skratt.

I och med att temperaturen stiger så faller vinterpaltorna av. Det är då som den urskog jag odlat sedan september förra året visar sig vara något alldeles speciellt.

För övrigt påminner mina fötter om en gammal murken eka i vilken man skulle få stickor i baken av. Ifall man satte sig i den d.v.s.  Årorna är dessutom spruckna och det växer lite alger längs med paddelkanten.