Många har nog reagerat på att min sambo har "tofflat" för mig under den här tiden och jag är ytterst tacksam att han inte har påverkats negativt av andra människors påpekanden om detta.

Tack  min älskade för att du slutade att snusa och dricka alkohol samtidigt som mig (ja, det hade varit svårare för mig att sluta snusa ifall du hade fortsatt). Tack för att du försöker att leva ett hälsosamt liv med mig för vårt barns skull. Tack för att du gör allt som min kropp inte längre klarar av. Tack för att du tydligt visar engagemang och vilja i att förstå vad jag känner både fysiskt och psykiskt. Tack för att du säger att jag är vacker och ger mig den närhet jag behöver.

Det kan anses vara en självklarhet, men så är det inte... inte för alla.

Samtidigt vill jag uppmuntra alla sympatigravida partners, släktingar och vänner till andra gravöser där ute: det är inte töntigt, mesigt eller svagt! Det är något medkännande, förståndigt och starkt. Alla visar sin delaktighet på olika sätt och det är helt omöjligt att veta vad man ska göra till exakthet, har man inte barnet i magen och hormonerna i kroppen så kan man omöjligt känna detsamma, men ditt sätt att försöka förstå och ditt sätt att känna för barnet är också ett havandeskap!

Och mina tankar går även ut till alla ensamma blivande (och nuvarande) föräldrar som inte har någon partner att dela lyckan med - mina förhoppningar går till er om ett starkt nätverk av förnuftiga släktingar och vänner som ställer upp för er. Våga be om hjälp och våga beblanda er med andra som vill er väl. Ni är lika mycket värda gott mottagande, omtanke och stöd som alla andra.