Ibland funderar jag så mycket att alla tankar bryts upp i ord och stavelser, som blir bokstäver, som blir tecken och ljud utan betydelse. Jag ogillar när sånt händer, världen blir så desorigenterad. Vissa skulle dock kalla det för en religiös upplevelse; när alla delar löses upp i dess egna obeständighet och blir till tomhet.

Känslan liknar den andra känslan som jag brukar få; man tittar sig i spegeln utan att känna igen sig själv, som att självet och kroppen inte hörde ihop alls.

Detta (det senare) kallas för depersonalisation ( http://www.ne.se/depersonalisation ) och upplevs vanligtvis under stress eller trötthet (hos en normalfrisk männsika) och anses vara fullt normalt. Eftersom att jag inte är medlem på ne.se så får jag nöja mig med att citera från wikipedia istället;

"Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt. Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp, eller den mentala processen."

"En person som är drabbad av depersonalisering kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Faktum är att flertalet i den drabbades omgivning ofta inte uppfattar att den drabbade lider av depersonalisering, eftersom den drabbade oftast uppträder helt normalt."

 

hehe... det är ju tur att omgivningen inte behöver oroa sig iaf  ;P

Men nu var det inte detta som jag kände just nu, snarare att alla ting saknar verkligt varande. Jag kan känna att verkligheten är utan substans, ungefär som att;

- Jag hör vad du säger, men när orden kommer fram till mina öron så blir de till ljud, som vilket annat ljud som helst som fyller universum. Och i universums oändlighet är ljudet så litet att det kan jämföras med ett sandkorn av alla sandkorn som finns och som någonsin kommer att existera. Pricis som sandkornet smälter in i sin omgivning och blir ett med naturen, så smälter ljudet av dina ord in i oändligheten och försvinner. Dåtid, nutid, framtid - de är olika ord på ett fenomen som egentligen inte finns - tid. Därför har 'Alltid'  aldrig funnits, och därmed saknar även oändligheten betydelse - i samma oändlighet som illusionen om verklighet befinner sig. Det är nog därför ljudet av verkligheten känns så overkligt.

( egna funderingar, 27/9  2009 )

 

Det är så svårt att förklara en känsla som man knappt själv har grepp om. Jag tror att det kan vara det som kallas för derealisation (http://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation ) men en mycket kort och tillfällig sådan!  Det ska tydligen vara en sorts försvarsmekanism som psyket tar till när man tänker för mycket / för jobbiga tankar / eller att kroppen inte orkar med alla intryck (och därför stänger av detta).

Så tar vi ett inklipp ur Wikipedia igen:

" Derealisation kan vara en följd av neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, migrän och lätt skada mot huvudet. Det finns en viss likhet mellan hypo-emotionalitet, en minskad känslomässig reaktion på saker i omgivningen, och derealisation. Detta gör att vi kan ana att det handlar om en rubbning av den process som känslomässigt färgar uppfattningsförmågan. Denna kvalitativa förändring av uppfattningsförmågan kan leda till att det man ser känns overkligt eller isolerat."

Jaa, vad ska man säga... jag kanske ska sluta att filosofera, och sluta känna efter så mycket?